Reslektyr för flygrädda
Årets finska kandidat för Nordiska rådets litteraturpris är Hannu Raittilas Terminaali – perfekt ressällskap för flygrädda. Pristagaren tillkännages 27. 10.
ROMAN
Siltala 2013
Recensenten har, liksom bedömningskommittén för Nordiska rådets litteraturpris, läst romanen Terminaali i Janina Orlovs översättning till svenska. Översättningen har inte getts ut av något förlag. Romanen belönades med Runebergspriset 2014.
Jag har alltid lidit av flygskräck. Ändå flyger jag mer än genomsnittet, och der går sällan längre än två–tre veckor utan att jag stiger ombord på ett flyg. Därför har jag i många år läst så mycket om flygtrafik som möjligt och därmed försökt förvandla min flygskräck till fascination.
Det innebär att jag alltid vet exakt vilken flygplanstyp jag flyger med, innan jag går ombord. Jag känner till en massa statistik, jag har en förklaring till varenda rörelse i luften och vartendaste ljud. Jag försöker alltid få en fönsterplats, för att som ett litet barn kunna följa med allt som händer och jag kan sitta i timtal och se på flygvideor på Youtube.
Det var med den utgångspunkten jag började läsa Hannu Raittilas roman Terminaali, som jag genast fängslades av. Början av romanen utspelar sig på Helsingfors-Vanda flygplats, där vi kommer in bakom kulisserna i det stora maskineri som en modern flygplats är.
Terrorism
Romanen handlar om den försvunna Laura Palmen, som ändrat sitt ursprungliga namn Lampen till Palmen efter att hon som liten sett tv-serien Twin Peaks. När USA den 11 september 2001 drabbas av ett terrorangrepp är Laura tillsammans med väninnan Lara på väg till New York. Och när USA stänger sitt luftrum blir Finnairs plan tvunget att landa i Halifax i den kanadensiska provinsen Nova Scotia, där de får tillbringa flera dagar.
På flygplatsen i Halifax lyckas Laura och hennes väninna få jobb på ett av flygbolagen. När Finnairs flyg några dagar senare får fortsätta resan mot New York, stannar de två flickorna kvar och inleder en ny tillvaro där de under nya identiteter reser runt i världen, stannar här och där för att arbeta några veckor eller månader, för att sedan resa vidare med de billiga biljetter de får genom sitt jobb på flygplatserna.
Genom de två flickornas resa, som vi tar del av i Lauras dagbok, blir det uppenbart att Hannu Raittila har ett kluvet förhållande till flygtrafiken. Å ena sidan finns fascinationen inför att världen blivit mindre och mera globaliserad. Å den andra sidan känslan av att just globaliseringen inte alltid är positiv och att den har medfört faror som vi tidigare inte kunnat föreställa oss.
Så småningom kommer de två kringresande flickorna i kontakt med terrornärverket al Qaida, som de börjar arbeta för genom att sondera säkerhetsarrangemangen på flygfält jorden runt. För vem skulle misstänka två 20-åriga finska tjejer för att vara inblandade i terrorism?
Då Lauras väninna Lara förstår vem de i själva verket arbetar för, säger hon stopp och reser tillbaka till Finland. Det är i själva verket här romanen börjar, med att Lara – som nu när hon är ensam åter använder sitt rätta namn Sara – tio år efter att hon hoppat av livet som flygnomad ser den gravida Laura stiga ur ett plan på Helsingfors-Vanda flygplats där Sara numera arbetar som informationsansvarig.
Jakten på Laura
Sara är den ena av romanens berättare. De två andra är Lauras föräldrar, Pirjo och Johan, som av en tillfällighet också befinner sig på flygplatsen dagen då Laura återvänder till Finland. Johan arbetar vid gränsbevakningen, medan Pirjo befinner sig på flygplatsen för att göra research för en tv-serie om flygtrafik. De båda får Lauras dagbok på sin e-post och återupptar efter många år kontakten med varandra. Johan börjar intensivt leta efter sin dotter som han bara känt när hon var liten.
Att Johan genom dagboken konfronteras med den dotter han aldrig riktigt känt, gör att han till en början försöker finna ut vad som gått fel. Han har länge lidit av en medelålderskris, som har fått honom att gå i terapi. Där har det visat sig att han alltid varit rädd för mänskliga relationer. Då terapeuten ber honom fundera på sitt förhållningssätt till "gemensamma måltider" inser han att han alltid har ätit ensam. Till och med när familjen var samlad, stod han med ryggen vänd mot de andra och lagade mat:
”Jag var rädd för dem. Eller mera precist, jag var rädd för att möta människor. Jag visste helt enkelt inte, vad jag borde ha sagt eller gjort i en fri situation av växelverken.”
I sin jakt på Laura blir han tvungen att möta människor. Först ombord på en båt på Stilla havet, där han tillsammans med en flamländsk greve seglar från ö till ö i tron att Laura befinner sig där någonstans. I slutet av romanen för hans jakt honom till Syrien, där vi får veta vad som hänt Laura.
Gott sällskap
Terminaali är den sortens bok som är svår att lägga ifrån sig när man en gång börjat läsa den. Blandningen av de olika berättarstämmorna, och de infogade avsnitten ur Lauras dagböcker, gör att den ter sig som en thriller där frågan om vad som hänt Laura står i centrum.
Men romanen är mycket mera än en thriller. Den förmår på ett eminent sätt sätta fingret på den dubbelhet som präglar vår samtid: Att globalisering å ena sidan krymper de fysiska avstånden, men å andra sidan ökar avståndet mellan människor. Och romanen visar, trots den uppenbara fascination inför flygtrafiken som genomsyrar den, hur vi genom globaliseringen som flygandet mer än något annat symboliserar, också har skapat grunden för vår egen undergång.
Jag tror inte det blir Hannu Raittila som vinner Nordiska rådets litteraturpris i år. Men Terminaali är absolut en läsvärd roman, som både underhåller och stämmer till eftertanke. Så när jag nästa gång går ombord på Airbus' superjumbo A-380 för att resa över Atlanten, är den ett idealiskt resesällskap. Flygskräck eller ej.