Musikrecension: Skvattgalet virtuost på violin

När Finländska barockorkestern gick under det snärtigare, och på alla sätt följdriktigare, namnet Sjätte våningens orkester sysslade man en hel del med såväl den wienklassiska som förromantiska repertoaren och härvidlag har egentligen inget förändrats.

Vad öppningsnumret vid söndagskonserten, Niccolò Paganinis skvattgalna första violinkonsert, anbelangar befann man sig precis i skarven mellan det klassiska och det romantiska, medan Mendelssohns fjärde symfoni – egentligen den tredje, med titeln ”den italienska” – sina klassicistiska tendenser till trots redan representerar högromantiken.

Paganini var sin tids främsta violinist, altviolinist och gitarrist och dessutom alla tiders första ”popstjärna” – Liszt var den andra – som drev sin publik till galenskap samtidigt som han var en nog så seriös musiker, som inte bara förde violintekniken framåt med hästlängder utan även skrev musik som lämnat betydande spår i historien.

Så framför allt solokapriserna och så framför allt den i a-moll, som vi nu hörde som superb encore, men även violinkonserterna har haft sin betydelse. Själva cloun med att nu framföra den Rossini-influerade första konserten var att man gjorde den i originaltonarten Ess-dur så att orkestern spelade i denna tonart medan solisten medelst en så kallad scordaturastämning spelade i D-dur, som hela stycket sedermera transponerades till.

Oemotståndligt medryckande

Detta ledde till att det hela, i brist på öppna strängar, klingade mer lyriskt och mjukt än vanligt – samt att pukorna lyste med sin frånvaro – medan solisten förstås kunde brassa på i sedvanlig stil. Och det gjorde Ilja Gringolts med besked utan att för den skull förfalla till billigt publikfrieri. Tvärtom bemästrade han alla de hårresande tekniska knoppigheterna med en självklarhet som fick en att acceptera dem som en oundgänglig del av helheten.

Första satsen ur Mendelssohns italienska symfoni måtte vara bland det mest omedelbart medryckande som någonsin satts på pränt och inför den oemotståndliga saltarellofinalen hade man dessutom kommit på den festliga idén att som försmak låta Jarmo Julkunen, till ackompanjemang av diverse tamburiner, göra en traditionell italiensk tarantella på renässansgitarr.

Den italienska symfonin måtte nu, även om den senare reviderades, ha klingat ungefär som när Mendelssohn dirigerade uruppförandet i London den 13 maj 1833. Att ha Meta 4-kvartetten, med Antti Tikkanen i spetsen, att fungera som ledare för de olika sektionerna fungerade som smort och även om smärre diskrepanser förekom i såväl de lägre stråk- som högre bleckstämmorna kändes framförandet på alla sätt medryckande och angeläget.