Musikrecension: Extraordinär begåvning
Klaus Mäkelä är en extraordinär begåvning som kommer att gå långt, spår recensenten efter debuten med Tapiola sinfonietta.
Dirigent: Klaus Mäkelä. Solist: Mika Kares, bas. Arenskij, Tjajkovskij, Dvorák. Tapiolasalen 29.1.
Tapiola Sinfoniettas fredagsprogram var minst sagt originellt och även om den första konserthalvan kanske inte placerade sig bland de allra mest angeläget minnesvärda fanns det en tanke bakom och helheten fungerade, dramaturgiskt och emotionellt, överraskande tillfredsställande.
Att presentera Tjajkovskijs fjärde orkestersvit, Mozartiana, för en publik som har föga kännedom om de tre första, alltför sällan framförda, sviterna är att börja i fel ända, men just den här gången var det motiverat. Tjajkovskijs adaptioner av några mindre kända Mozartstycken samt ett betydligt mer känt, Ave verum corpus, är något av en kuriositet men har en säregen charm och satt bra inte minst som kontrast.
Inledningsnumret, Anton Arenskijs Variationer över ett tema av Tjajkovskij, är ett arrangemang för stråkorkester av långsamma satsen ur hans andra stråkkvartett, skriven till den då nyligen avlidne Tjajkovskijs minne, och stycket har onekligen sina poänger – speciellt när det görs med en sådan sensitiv finess som denna gång.
Innerligt och berörande
Dvoráks Bibliska sånger är skrivna under USA-perioden och hör till hans mest innerligt berörande skapelser. Vår senaste stjärna på den internationella bashimlen, Mika Kares, gjorde dem med fin känsla för nyans- och fraseringsmässiga detaljer och vi fick speciellt tillfälle att beundra hans varmt lyriska högre register till fyndigt ackompanjemang av Tapiola Sinfonietta-fagottisten Bridget Allaire-Mäkis färgmättade oljemålningar med neoimpressionistiskt abstraherade blomstermotiv, som projicerades i fonden.
Allra skojigast var det dock att beundra vår senaste stjärna på den inhemska dirigenthimlen, blott nittonårige Klaus Mäkeläs avslappnat förtroendeingivande insats på podiet. Tapiola Sinfonietta-debuterande Mäkelä är helt klart en extraordinär begåvning, som av allt att döma lyckas kanalisera sin betydande musikaliska uttrycksvilja på ett konstruktivt sätt.
Mäkelä, som även är en av våra bästa unga cellister, har en tilltalande plastik och kommunikationen med orkestern föreföll fullkomligt mödolös. Det är givetvis vanskligt att dra några desto mer långtgående slutsatser om Mäkeläs verkliga kapacitet på basis av en konsert och utan att ha följt med repetitionsarbetet, men en kvalificerad gissning är ändå att den här killen kommer att gå långt. Mycket långt.