Musikrecension: Var och en är en Fredrika

Ett delikat ämne att utforska som damkör, samtidigt som det känns så typiskt damkör att ideligen utforska kvinnofrågor – hur många manskörer grunnar aktivt på hur det är att vara man? Förhoppningsvis någon.

Exaudio är en projektdamkör som samlar sångare från olika delar av Svenskfinland. Standarden är hög och stämbalansen är i gott skick. Hanna Kronqvist har ett säkert grepp om helheten, och i och med att allt sjungs utantill med ett sceniskt grepp sitter tolkningsviljan verkligen i varje enskild sångare. Dirigenten har medvetet gjort sig möjligast osynlig i slutprodukten.

All musik i Trädgården är skriven av kvinnliga kompositörer. Sins­emellan är de ganska olika, så Exaudio får verkligen klangmässiga utmaningar med både klassiskt, folkligt och poppigt, med allt från Greta Dahlström till Mia Makaroff. Alla röster sitter kanske inte riktigt lika bra i alla genrer, men den dynamiska skalan breddas skickligt, speciellt urkraften som tittar fram i de mer folkmusikinspirerade numren var verkligen extremt stark. Jag gillade speciellt svenska folkvisan Det brinner en eld i Hanna Kronqvists arrangemang och Maritza Horns i detta sammanhang helt perfekta Sången om pennan arrangerad av Ida Olsonen. Ibland var det lite svårt att uppfatta texten i vissa sånger.

Kvällens enda uruppförande var Ida Olsonens Blod och bläck och aska, där urkraften i de bästa stunderna tittade fram med besked. Annars kändes just denna låt ännu rätt osäker och tydligen tog den lite på krafterna, för efter detta nummer svajade intonationen mer än tidigare. Avslutningen talade för sig själv, Säde Rissanens En början till Catharina Östmans text kan snart anses vara en regelrätt damkörsklassiker.

Mångsysslaren Lina Teir står för manus och regi i Trädgården och helheten är formad med säker hand. Att utnyttja en kör som kollektiv aktör på scen är inte alldeles enkelt. Rent tekniskt är det förstås utmanande att få rörelser och sådant att sitta, men själv fäste jag mig speciellt vid utmaningen att servera en kollektiv tolkning. Alla sångare tycks verkligen vilja uttrycka någonting med detta projekt, och de enskilda insatserna är snyggt utportionerade med flera olika Fredrikagestalter och textläsning.

Om det är något jag har att invända gällande regin är det snarast rekvisitan. Då man är många på scen äts mycket tid lätt upp av att rekvisita ska delas ut och samlas in till hela gänget. När man tar till rekvisita kunde den användas längre och mångsidigare. Lite allergisk är jag också mot stunderna av såkallad ljudkuliss, där alla plötsligt rör sig på scen och småpratar ivrigt. Däremot var de nynnande musikaliska tillbakablickarna mycket effektfulla.

Överlag fungerar dramaturgin fint och välbalanserat med både allvarliga tongångar och detaljer med hög fnissfaktor. Ämnet kan inte undgå att beröra undertecknad som arbetande mamma, och samma gäller säkert många i publiken, för att inte tala om koristerna själva. Vi är alla Fredrika.

Trädgården ges nästa gång på Sibeliusmuseum i Åbo 6.2. kl. 20.