Musikrecension: Furstliga filmtoner
Årets Sibafest startade i Musikhusets konsertsal med två set filmmusik. Den stora jazzsatsningen med kammarorkester, storband och prominenta solister garanterade feststämning.
Musikhuset 30.1.
Saxofonisten Joe Lovano och trumpetaren Tim Hagans stod i rampljuset under den andra Hollywoodgarnerade halvleken. Vince Mendoza dirigerade Sibelius-Akademins kammarorkester och Sibis Alumni Big Band genom åtta arrangemang av filmmusik.
Jerry Goldsmiths majestätiska musik från ypperliga Chinatown med Faye Dunaway, Jack Nicholson och hans omplåstrade näsa var en höjdare. Hagans seglade genom årtiondena i bossanovarytm. Känsloladdad var också Michel Legrands The Summer Knows från filmen Summer of ’42. Snutfunken från filmen Deathwish med Charles Bronsons karakteristiska stenansikte och lika typiska elgitarr- och rhodesinsatser var hurtigt humoristisk. Möjligen lite malplacerad men ändå fungerade var William Waltons musik från den uddare filmen Henry V. Lovano avslutade saftigt med väsningar i Ben Websters anda. Hagans excellerade i musiken från Louis Malles Hiss till galgen. Han spelade fint sin roll som Miles Davis, men lade även sin egen personlighet starkt med i spelet. Det känsliga extranumret kom från Once Upon A Time In West med Bronson som den fåordige munspelshämnaren.
Konserten inleddes av ett kvartettset med Lovanos Europa Quartet. Bandet är hopplockat av amerikaitalienaren Lovano som valt en annan italienare, Salvatore Bonafede, till pianist och trummisen Jukkis Uotila, som valt en annan nordbo, Lars Danielsson, till basist.
Kvartetten spelade utan överraskningar fem bekanta filmmelodier. Balladen Stormy Weather som hörs i filmen med samma titel och med afroamerikanska stjärnor, bland annat Lena Horne, i rollerna. Sången är dock skriven tio år innan filmen gjordes.
All The Way för tankarna till Frank Sinatra inte bara som sång. Sången kommer från filmen The Joker Is Wild, med Sinatra i huvudrollen. Mindre monumental är Herbie Hancocks Chan’s Song från filmen Round Midnight.
Efter ett fritonalare mellanspel i form av ett stycke av Lovano avslutade man med två låtar ur 60-talsfilmen Alfie. Både Bacharachs ballad Alfie och Sonny Rollins snabbare Alfie hördes. I den snabbare Alfien kom kvällens häftigaste solo då Tim Hagans gästade scenen med sin trumpet.
Konserten visualiserades på två stora skärmar ovan scenen. I det andra setet fungerade det väl med snuttar ur respektive filmer. Men i kvartettsetet var videomaterialet närmast störande. Det tjänar inget till att visa understrykande klipp med stadsvyer från ”jazzåldern” eller manipulerade bitar från gamla jazzfilmer medan ett band spelar på riktigt under videoduken, särskilt då sambandet till den levande musiken var flummigt och mest bara klichéer.
Ett programblad med exempelvis uppgifter om musikens arrangör skulle däremot ha varit en trevlig överraskning.
Ljudåtergivningen för småband fortsätter vara ett problem i den stora salen. I kvartettsetet ekade trumsetet som vanligt på scenkanten. Orkesterdelens ljud var däremot ypperligt. Trumsetet borde alltid skjutas in långt bak.