Mor och son på uppdrag
Peter Sandströms språk har en rytmisk och musikalisk exakthet som gör att man vill fortsätta läsa, oberoende av vad han berättar om. Minimalistiskt stoff blir berörande drama i hans nya roman.
Schildts & Söderströms 2014
Man skulle inte tro det, men den gemytliga småstaden Nykarlebys skyddspatron tycks vara Samuel Beckett. Han vakar över stadens två främsta skildrare i dag, Peter Sandström och Robert Åsbacka, och skymtar bakom deras minimalistiska berättelser, deras särpräglade och fåordiga karaktärer och framför allt bakom det starka döds- och förgänglighetsmedvetandet hos dem bägge. Åsbacka hänvisar explicit till honom, indirekt men lika starkt känns hans närvaro i Peter Sandströms nya roman Transparente blanche.
Många är det som saknas
Sandström har för länge sen mutat in sin litterära värld. Miljöerna är från Nykarleby och Åbo, tematiken kretsar kring familj, uppväxt och den medelålders mannens sätt att minnas det förflutna och uppleva nuet. Trots att våld och ibland död spelar en viktig roll i hans berättelser är yttre händelserna nedtonade. Berättelsens perspektiv ligger nära jagberättarens och verkligheten ses genom de filter som känslorna, glömskan eller självbedrägeriet utgör. Den förnimmelse av hot och fundamental osäkerhet som Sandströms berättelser förmedlar bygger ofta på att det inte finns någon fast punkt utanför den gåtfulle eller opålitlige jagberättaren.
När man sagt detta måste man också säga att Sandström på ett beundransvärt sätt förmår utveckla och variera sin litterära värld. Det är hans nya roman Transparente blanche ett bra exempel på. Kanske är den hans bästa bok, bättre, eller åtminstone alldeles annorlunda än den prisade novellsamlingen Till dig som saknas som kom för två år sen. Om den skicklige novellisten Sandström tidigare har haft svårigheter att ta romanformen i besittning verkar han nu att ha anpassat också den för sitt ärende.
Många är det som saknas även i Transparente blanche. Framför allt naturligtvis jagberättarens far, denna återkommande frånvaro i Sandströms litterära universum. Men huvudpersonen tycks inte heller ha andra verkligt närstående – familjerelationerna har glidit ut i diffus obestämdhet, vänner finns inte. Det enda undantaget är hans gamla mor, och Sandström visar igen sin ovanliga förmåga att på en gång uppmärksamt, ömt och sakligt skildra förhållandet mellan mor och vuxen son.
Svävning
Intrigen i Transparente blanche är hastigt berättad. En medelålders man, föga framgångsrik poet och diversearbetare, kallas till hemstaden av sin gamla mor som fått ett hemlighetsfullt uppdrag. Han tillbringar några veckor i sitt barndomshem, hjälper modern att utföra uppgiften och konfronteras med avgörande minnen från sin uppväxt, sådana som, förstår läsaren, gjort honom till den alienerade människa han är. Framför allt handlar minnena om hans tidigt döde far och om den första kärleksupplevelsen.
Konventionellt så det förslår, kunde man tycka. Men Sandström har en berättarbegåvning som med bruk av de mest minimalistiska medel lyfter stoffet till ett existentiellt och berörande drama. Först och främst är det hantverksskickligheten. Sandströms språk har en rytmisk och musikalisk exakthet som gör att man vill fortsätta läsa, oberoende av vad han berättar om. Han har en förmåga att beskriva människor och miljöer och att utan möda röra sig mellan olika tidsplan, allt helt utan onödiga ord. Det är exakt men får ändå den svävning som kommer sig av att vi ser världen genom huvudpersonens medvetande utan att någonsin veta hur väl vi känner honom. Transparente blanche är i det hänseendet mer poetisk än de flesta diktsamlingar.
Peter Sandström förmår att i en högst handgriplig miljö skildra de vagaste av existentiella upplevelser: flyktigheten, dödligheten, kroppskänslans och tingens förändringar, minnenas opålitlighet, andra människors gåtfullhet. Allt det som är att vara en människa, obeständig och utkastad i tidens ström.