Varför kan jag inte ljuga?
Tänk om NR-vinnaren i år skulle vara grönlänning?
Milik, 2014.
Det händer sällan att grönländska författare får stora rubriker utanför Grönland. Men med den 24-åriga Niviaq Korneliussens debattroman HOMO sapienne förhåller det sig annorlunda. Inte bara har Homo sapienne tävlat om tidningen Politikens prestigefyllda litteraturpris i Danmark, nu är den också – helt välförtjänt – nominerad för Nordiska rådets litteraturpris.
Romanen består av fem berättelser om fem unga människors liv i Nuuk i Grönland. De är alla homo-, bi eller transsexuella, och historierna flätas in i varandra och skapar en sammanhängande och viktig roman om sexuella minoriteter i Grönland.
Den första vi möter i boken är Fia, som inledningsvis lever i ett heterosexuellt förhållande men kommer ut som lesbisk då hon blir förälskad i Sara, vars historia avslutar boken. Däremellan möter vi Inuk, Fias bror som inte kan förlika sig med att han är homosexuell, och Arnaq som dras till både män och kvinnor och vars tilltagande alkoholmissbruk innebär början på en nedåtgående spiral. Den femte av romanens berättelser handlar om den transsexuella Ivinnguaq, som byter både namn och kön: ”Jeg blev født igen da jeg var 23 år gammel. Jeg blev født som Ivik.”
Rubrikerna för de fem berättelserna är lån från olika populära låtar. Sångerna, från Crimsom&Clover, som i Joan Jetts version har klara lesbiska undertoner, till nyare låtar som Foo Fighters Home och Rihannas Stay, fungerar som ett slags sound track för romanen, och längst bak i boken finns länkar till youtube-versioner som man kan lyssna till medan man läser. Och även om alla kanske inte förmår lyssna till musik medan de läser, kan det vara rådligt att försöka göra så i det här fallet. Sångerna understryker de fem personernas starka känslor och återger också känslan av hur starkt en viss sång bättre än något annat kan uttrycka hur vi vid något enskilt tillfälle känt oss.
Tillsammans med de fem huvudpersonerna får man som läsare genomleva hela känsloregistret. Det hela skildras med den känslointensitet som hör ungdomen till, men förstärks av att samtliga personer har en annan sexualitet än den heterosexuella. Och starkast känner man att det inte är lätt att vara homosexuell i Nuuk. Det är inte bara sitt eget liv och sin egen sexualitet de får kämpa med, utan hela det omgivande samhällets intolerans, övergrepp och våld. Eller som Inuk uttrycker det när han ska beskriva det som för honom kännetecknar detta att vara grönlänning:
Man er grønlænder, når man er alkoholiker.
Man er grønlænder, når man banker sin partner.
Man er grønlænder, når man mishandler børn.
Man er grønlandær, når man er blevet forsømt som barn.
För Inuk – och för hela romanen i sig – handlar det inte längre om att skjuta skulden för alla missförhållanden på danskarna. För nu är det på tiden att grönlänningarna själva visar att de kan ta ansvar: ”Enough of that post-colonial piece of shit,” som Inuk vid ett tillfälle skriver.
Dynamisk och rå
Hela HOMO sapienne, som författaren själv översatt till danska, karakteriseras av en språklig dynamik och råhet som kommer till uttryck redan i titeln: versalerna i det första ordet pekar på det homosexuella, medan det andra ordets omskrivning utpekar det feminina.
De fem personernas många självmotsägelser, deras användning av engelska ordvändningar och retoriska frågor, samt den genomgående växlingen mellan korta kärnfulla utsagor och långa rabblande meningar understryker den här dynamiken och råheten. Den får också alla fem att framstå som rundade karaktärer i all sin mänskliga komplexitet.
Här är det till exempel Fia som just brutit med sin manliga älskare och flyttat in hos sin brors goda väninna Arnaq:
”Hvorfor kan jeg ikke lyve? Hvorfor kan jeg ikke styre min tunge? Hvorfor kan jeg ikke bare holde min kæft? Mon jeg ubevidst har røget noget? Det kan da ikke passe. Tror, at det føles sådan at være på stoffer.”
I den väldigt starka samling som utgör årets kandidater för Nordiska rådets pris har Niviaq Korneliussens HOMO sapienne nog inga stora chanser. Men visst skulle det vara välförtjänt med ett pris för denna imponerande och slagkraftiga roman.
Inte bara skulle det innebära ett viktigt lyft för Grönland och dess litteratur. Det skulle också visa att Nordiska rådet inte skyggar för att ta ställning och ge priset åt en författare som faktiskt har något på hjärtat och vågar sätta något på spel. För Niviaq Korneliussen har sannerligen något på hjärtat och här står sannerligen mycket på spel. Och mycket mera än så kan vi väl inte kräva att litteraturen skall göra.