Musikrecension: Musik som bekämpar ensamhet

Evenemangets primus motor var cellisten Iida-Vilhelmiina Laine. Hon ville framföra Einojuhani Rautavaaras andra cellokonsert som en del av sin slutexamen vid Sibelius-Akademin och bestämde att på samma gång göra någonting mer.

Laine tog kontakt med Helsingforsmissionen som var villig att organisera en konsert inom ramarna av kampanjen Älä jätä ihmistä yksin (Lämna inte människan ensam). Laine samlade även ihop musikerna, som ställde upp utan ersättning.

Konserten blev tre timmar lång. Visst skulle det ha räckt med tre eller fyra verk, men å andra sidan var det lyxigt att få en så omfattande inblick i Rautavaaras konsertproduktion, dessutom med fina solister.

Rautavaaras konserter visar på hans fallenhet för långa, till synes outsinliga melodier. Denna egenskap är uppenbar redan i violinkonserten (1977), stilfullt gestaltad av Jaakko Kuusisto och Sakari Oramo från den kyligt lugna början till det hektiska slutet. En mäktig orkesterexplosion leder lyssnaren in i klarinettkonsertens (2001) romantiska värld. Taavi Oramo spelade inlevelsefullt, även om solostämmans långa linjer saknade klanglig briljans.

I harpkonserten (2000) är grundtonen likaså romantisk men uttryckssättet nästan överraskande kraftfullt. Under ledning av Erkki Lasonpalo fick solisten Lily-Marlene Puusepp visa upp harpans väldiga uttrycksskala från eteriska arpeggion till häftiga glissandoeffekter.

Den märkvärdiga första pianokonserten, en ständig lek med olika stilar och pianokonsertgenrens klichéer, var en välkommen kontrast till konsertens andra verk. Marko Hilpo var en förträfflig solist.

I den mästerliga andra cellokonserten Towards the Horizon (2008–2009) har Rautavaara renodlat den melodiska aspekten. Orkestersatsen är genomskinligare i detta lyriska och balanserade verk, där den trånande cellomelodin verkar söka sig mot ett onåbart mål.

Examenskonserterna är sällan särledes avslappnade, och för Iida-Vilhelmiina Laine var situationen dubbelt så laddad. Hon kan vara stolt över ett gediget uppförande samt över hela kraftprovet, som av publikmängden att döma lyckades utmärkt.

Den av yrkesmusiker sammansatta orkestern hade förstås inte hunnit svetsas samman på ett perfekt sätt, men med undantag av några enstaka osäkerheter gick det smidigt under ledning av både Oramo och Lasonpalo.

Efter att Minna Lindgren insjuknat axlade producenten Hanna Kosonen och Helsingforsmissions verksamhetsledare Olli Valtonen konferencierjobbet. De påpekade att konserter erbjuder gruppupplevelser för alla, oberoende om man kommer dit allena eller i sällskap av någon.