Maria Turtschaninoff: Maresi
Maria Turtschaninoffs nya fantasyroman är en fantastisk flickberättelse där flickornas kraft står emot övervåld från män, skriver HBL:s recensent.
Över litterära öar, otillgängligt slutna, paradisiskt fruktbara, vilar ett sällsamt skimmer. Med fantasyromanen Maresi. Krönikor från Röda klostret skapar Maria Turtschaninoff ytterligare en minnesvärd litterär plats. Ön Menos, ett namn som kan härledas till menstruation, är flickornas asyl. Här får inga män vistas och goda relationer flickor och kvinnor emellan frodas. Kloster har som bekant alltid fungerat som fristäder där kvinnor kunnat tänka och agera radikalt, så också i den här romanen.
Romanen är en fristående del av de tidigare skildringarna Arra och Anaché som utspelar sig i angränsande länder, men berättelsen står helt på egna ben och skiljer sig dessutom från de tidigare genom sin koncentrerade form. Där Anaché var brett målande är Maresi stram, det måleriska har förskjutits till återberättandets nivå. Berättelsen om det Röda Klostret påminner om ett antikt drama, med urgudinnor som ingriper. Turtschaninoff introducerar ett brett persongalleri, alla med fantasifulla namn som Maresi, Jai, Heo, Nummel, Dorje, Loeni. Omslagets kontemplativa skönhet, komplett med blodröda inslag, hör genren till. Också de i fantasy så viktiga kartorna är mer drömska antydningar i ljusa pasteller än verkliga vägvisare. Ändå bidrar de genom att understryka stämningen.
Flickmakt i fantasytappning
Möt Maresi Enresdotter, klosternovis och tillbakablickande jagberättare som motvilligt skriver ner sin berättelse: ”Det har varit bara jag och ljuset som glidit genom rummet och fjäderpennans rasp mot det sträva pappret. Klostrets alla ljud har flutit in till mig utifrån: smånovisernas skratt, getternas bräkanden, sandalklädda fötter mot stenläggningen, sjöfåglarnas rop.”
Hon är den som bär vittnesmål: ”Lukten av blod. Ljudet av krasande ben. Jag vill inte frammana allt detta igen. Men jag måste”. Maresi, som upplevt hungersnöd och som nioåring sökt skydd i klostret, växer och lär sig i klostermiljön. Hon jagas av mörka krafter men hittar styrka inte minst i läsandet och kvinnogemenskapen.
Det återblickande perspektivet tynger något inledningsvis då läsaren får vara med om rätt lite, men höra talas om desto mer. Men detta är bara upptakten, då fristaden rämnar befinner vi oss i händelsernas centrum. Stunder av stillhet, kontemplation och närvaro som hör klostertillvaron till störs då av våldsamma övergrepp. Skildringen är påträngande, närmast klaustrofobisk, eftersom allt utspelar sig i slutna rum: på ön, i klostersalarna, i grottgångar.
Isolationen på ön bryts brutalt av Jais ankomst. Hon jagas av sin far som begravt hennes syster levande. Jai och Maresi förenas av att de båda bevittnat sina systrars död, förfärliga trauman som de efterhand bearbetar genom att hitta sina helande och magiska styrkor, precis som i Arra och Anaché. Särskilt flickornas hår spelar roll. I håret bor deras styrka och de kammar rentav fram en storm som stoppar inkräktare.
En allegori om vår samtid
En summering av romanen kunde låta som en salig soppa med ingredienser av nyandlighet, wicca, menstruationskult och separatism där kvinnor räddar om inte världen så sig själva dessutom med hjälp av en antytt homosexuell man. Men i Turtschaninoffs skickliga händer blir berättelsen både trovärdig och övertygande, som den kraftfulla motståndsvision den är. Trots att berättelsen utspelar sig i fjärran trakter i en obestämbar tid råder ingen tvekan om att den kommenterar hedersrelaterat våld och kvinnoförtryck, precis som de tidigare böckerna.
Visionerna av flickkraft som tecknas pekar mot orättvisor i vår samtid och budskapet är glasklart: Våga gör motstånd! Här utspelar sig inget mindre än ett könskrig i kammarformat konsekvent ur flickperspektiv. Turtschaninoff återanvänder smidigt flickskildringens standardelement som då Maresi likt en Anne på Grönkulla drömmer om att grunda en skola för att bilda flickorna i sitt land. Ursula K. Le GuinsThe Thombs of Atuan (1970) i Earthsea-sviten ligger också väldigt nära till hands, med sin gestaltning av en kvinnokrets där flickor utsätts för övergrepp.
Maresi kan läsas som en allegori som leker med det antika dramats dramaturgi, alltför att gjuta liv i en fantastisk flickberättelse där flickornas kraft står emot övervåld från män. Turtschaninoff är bländande i sin skildring av sitt matriarkat som följer månadsblödningens magiska krafter, dansar i jungfrudansen och utövar feministiskt självförsvar med magins hjälp. Den skenbara lättheten, de vågade sammangyttringarna av element från olika sfärer, allt gjuter hon samman till en spännande, eftertänksam och visionär berättelse. Det är som om myten blev levande igen.
Recensionen publicerades i HBL 15.09.2014