Hur finlandssvenskan tog sin form och norm

Då, 1916, befann sig diskussionen om det svenska språkets framtid i Finland i sitt mest avgörande skede. Följande år gav Hugo Bergroth ut sin normgivande bok Finlandssvenska, som i korthet gick ut på att normen också här skulle vara densamma som högsvenskan i Sverige, uttalsmässigt anpassad till den muntliga finlandssvenskan.

Vägen dit var längre och snårigare än man hittills anat. Det visar Jennica Thylin-Klaus i sin nya bok om svensk språkplanering i Finland 1860–1920. Det är fråga om en framgångsrik bearbetning av hennes doktorsavhandling i historia vid Åbo Akademi 2012, "Den finländska svenskan" 1860–1920. Tidig svensk språkplanering i Finland ur ett idéhistoriskt perspektiv.

I titeln återfinner vi de nyckelbegrepp som är de centrala också i den nya boken. "Den finländska svenskan" övergår efterhand till det lätthanterliga "finlandssvenska"; "språkplanering" blir till dagens "språkvård". För den tålmodiga läsaren är det en lättläst studie. Ämnet förutsätter ett gott språk och det uppfyller författaren till fullo.

De framgångsrika aktörerna

Bokens stiliga omslag i olika mörka färger upptar ett collage av fem allvarsamma herrar i axelbredd. Efter noggrann läsning går det att identifiera dem som huvudaktörerna i studien. Men hade det inte varit rejälare att till exempel på bakre omslaget genast berätta vem det är läsaren får möta i boken?

Boken tar sats i tiden strax efter Krimkriget, då möjligheterna till studier i Sverige, främst Uppsala universitet, öppnade sig. De filologer som sökte sig dit märkte att det svenska språket befann sig i ett dynamiskt nydaningsskede. Främst på agendan stod behovet av en rättstavningsreform. Men de finländska studenterna märkte också att den finländska svenskan inte bara stagnerat i utvecklingen efter 1809, den hade också utarmats i fråga om ordförrådet. Och nu varseblev man också fenomenet "finlandismer".

Jennica Thylin-Klaus följer de olika aktörerna med största möjliga bredd. Sålunda är också alla tongivande forskare i Sverige med i behandlingen, vilket ger hela studien ett djup som ingen tidigare förmått prestera.

Den aktör som förekommer i flest sammanhang är Axel Olof Freudenthal (1836–1911), blivande professor i svenska språket vid Kejserliga Alexanders-Universitetet. Han är den som är först ute i närapå alla frågor om att rädda den finländska svenskan. Han blev därmed också den som famlade mest och ofta begick misstag. Freudenthals kantiga person och ofta odiplomatiska utspel bidrog rentav till att skada den svenska saken på det politiska planet i Finland.

Ur glömskan lyfter Thylin-Klaus fram särskilt universitetslektorn Karl Lindström (1859–1892). Trots sin tidiga bortgång var han den som redan 1885 i två briljanta studier lyckades formulera de väsentliga frågorna för att komma till rätta med hur normerna för den finländska svenskan borde gestaltas för att språket måtte överleva. Det är egentligen han som formulerar den "överlevnadsstrategi" som sedan skulle fastslås av en annan Freudenthalelev, Hugo Bergroth (1866–1937), innehavare av samma lektorat som Karl Lindström.

Det avgörande 1910-talet
Vägen från det sena 1800-talets olika bemödanden för att anpassa den finländska svenska till huvudfåran i Sverige var lång. Så lång att när konsensus slutligen kunde arbetas fram på bara några år från 1910 till 1917, var det många skribenter som upplevde den intensiva debatten som "ny".

Orsaken var det helt nya politiska klimatet efter rösträttsreformen 1906. Men hela samhällsbilden hade förändrats. Jennica Thylin-Klaus testar språkdebatten på två domäner, folkskolan och teatern.

De allmänna folkskolorna blev bärande element i den nationella mobiliseringen. Men de blev på svenskt håll också den viktigaste kanalen för att språkligt integrera den svenskspråkiga allmogen i den nya skapelsen "Svenskfinland". När författaren sedan också tar sig an den intensiva diskussionen om behovet av ett svenskt teaterspråk i Finland, är det tydligt att man rör sig i en helt ny, kulturell vaken svensk offentlighet. Det var i denna nya svenska offentlighet lätt för Hugo Bergroth att få genomslag för sina tankar om en finländsk svenska, så nära som möjligt kopplad till Sverige.

Fanns då inget motstånd? I början av denna recension citerades Hagar Olssons inlägg i Studentbladet 1916. Thylin-Klaus kallar inlägget "hätskt" och syftar antagligen på att Olsson späder på med uttryck som "Sverigeskryperi". Olsson hade själv satt rubriken "En ropandes röst i öknen", tydligen i medvetenhet om att hon ändå var rätt ensam. Hon befann sig tydligt utanför den nya finlandssvenska huvudfåran.

Jennica Thylin-Klaus avslutar sin breda och ingående studie av sex decenniers språkdebatt och svensk språkplanering i Finland vid utgivandet av Hugo Bergroths Finlandssvenska år 1917. Samma år utkom denne också med en tungt vägande studie om svenskt teaterspråk i Finland.

Bergroth sågs länge som en outsider, som nästan oförmärkt och utan åthävor steg fram som en ny auktoritet. Det är en styrka i Thylin-Klaus undersökning att denna bild kan omvärderas. Bergroths auktoritet visar sig ha varit grundmurad inom till exempel Svenska litteratursällskapet redan under 1900-talets första år.

Han blev efterhand allt vanare att hantera den nya offentligheten, rentav så att han i förordet till sin Finlandssvenska tecknar bilden av ett äldre motstånd mot den "nya" linjen då det gäller språknormen.

Det motståndet hade de facto aldrig funnits, annat än som en irritation över det man såg som en "hetsjakt" på finlandismer. "Ett effektivt retoriskt grepp" är Thylin-Klaus slutsats. Bergroth hade helt enkelt lärt sig politikens grepp han också. Det skulle sålunda dröja till långt efter senaste krig innan Bergroths teser började ifrågasättas, då i ett alltmera splittrat Svenskfinland. Och då också bara delvis, den av honom murade grunden för det svenska språket i Finland verkar stå stadigt.

Henry Rask
Skribenten är historiker och tidigare specialrådgivare på Hanaholmens kulturcentrum