Anime-Ronja är förlagan trogen

Redan på 1970-talen försökte den japanska regissören Hayao Miyazaki få rättigheterna att göra en animation av Pippi Långstrump. Astrid Lindgren sade nej, och det var synd med tanke på att hon i slutet av millenniet skulle ge sin välsignelse till en tämligen misslyckad kanadensisk animering. I Miyazaki hade hon utan tvekan kunnat finna en närbesläktad konstnärssjäl, och en man som tar barnet på samma oerhörda allvar som hon själv gjorde.

Miyazaki kom senare – med andra berättelser, ibland med tydliga Lindgrenreferenser – att få en liknande betydelse för den animerade barnfilmen som Lindgren har för barnlitteraturen. Den 75-årige maestron har i dag trappat ner på filmskapandet, så när hans studio Ghibli äntligen fick uppdraget att göra en animerad tv-serie av Ronja Rövardotter blev det med sonen Gorō Miyazaki som regissör.

Anmärkningsvärt är hur uppenbart påverkad hans animation är av Tage Danielssons svenska filmatisering från 1984. Till exempel är Mattisborgens interiörer och exteriörer påfallande lika, liksom naturen och tidsåldern – någon from av nordisk medeltid. Att Studio Ghiblis tecknare sedan gestaltar urskogen, vattenfallen, väder och vind på ett förstklassigt sätt är inte överraskande. Deras adelsmärke är förmågan att skapa en stark känsla av att naturen är besjälad.

Annars har den japanska animen också här sina genrespecifika särdrag, mest framträdande i människofigurernas gestik och rörelser. Eventuellt kan de kännas lite främmande för den som inte är bekant med genren, men i övrigt är den här versionen av Ronja Rövardotter förvånansvärt trogen föregångarna. Det kan med fog tolkas både som en brist på originalitet och som ett uttryck för respekt. Efter att ha sett sex av de tjugosex avsnitten lutar jag själv åt det senare. Ja, jag är charmad, drabbad av en akut nostalgi. Fyraåringen jag tittar tillsammans med gillar också, även om vildvittrorna är lite skrämmande.

Mina anmärkningar gäller närmast den svenska dubbningen som till alla delar inte håller måttet, och själva omfattningen på det hela. Med 26 avsnitt à 24 minuter säger det sig självt att filmmakarna suger mycket, mycket länge på vissa karameller. Den här möjligheten hos tv-serieformatet är visserligen dess inneboende styrka, men fråga är om det inte blir en överdrift den här gången?