Musikrecension: Storstilad symfonisk satsning
Världens största Sibelius-Nielsen-festival. Så beskrivs Stockholms konserthus jättesatsning. Mats Liljeroos är imponerad.
Svenska kammarorkestern i Stockholms konserthus 24.4. Dirigent: Andrew Manze. Vaughan Williams, Sibelius.
Världens största Sibelius-Nielsen-festival. Så kallar legendariske, nu avgående programdirektören vid Stockholms konserthus, Mats Engström, festivalen han planerat som sitt musikaliska testamente.
Och det är sannerligen ingen överdrift. Det är en storstilad satsning med ett lika enkelt som genialt grundupplägg. Samtliga Nielsens och Sibelius symfonier vid tolv konserter, kombinerade med syskonverk som på ett eller annat sätt relaterar till dessa.
Självklara par som Sibelius etta och Tjajkovskijs Pathétique samt Nielsens etta och Brahms fyra, med utgångspunkten ”mästare-gesäll”, står sida vid sida med mer långsökta, men inte desto mindre fyndiga, konstellationer som Mendelssohns fyra och Sibelius tvåa (Italien gemensam nämnare) samt Nielsens och Charles Ives samtidigt tillkomna tvåor.
Oförbehållsam entusiasm
Sju svenska, två finländska och en dansk orkester har delat på kakan och även om det onekligen är smått märkligt att Odense symfoniorkester är den enda danska ensemblen som får vara med och leka känns upplägget på det hela taget vettigt.
I händelsernas centrum står givetvis Konserthusets egen orkester, Kungliga filharmonikerna och chefdirigenten Sakari Oramo, som ansvarar för öppnings- och avslutningskonserterna samt jubilarernas enda möte: tisdagskonserten, som fungerade som festivalens nav med fokus på de väsensskilda fyrorna.
Nielsen och Sibelius hade intima relationer till Sverige och länken hette Wilhelm Stenhammar. I onsdags var det dags för Sibelius och Stenhammar att äntra scenen med de samtidigt tillkomna femte och andra symfonierna, slagkraftigt gjorda av RSO och Hannu Lintu. Stenhammartvåan är en fin symfoni som ligger den svenska publikens hjärta nära, men frågan kvarstår; hade vår publik hälsat en svensk orkester med samma oförbehållsamma entusiasm?
Reaktionerna var lamare när utmärkt musicerande Malmösymfonikerna under chefdirigenten Marc Soustrot kvällen därpå presterade en laddad version av Nielsens mästerverk, femman – som gjorde skandal vid Stockholmspremiären 1924 – medan Kurt Atterbergs femma (Sinfonia funebre), skriven samma år 1922, var ett gediget hopkommet verk om än lika tryggt tillbakablickande som Nielsensymfonin framåtspanande.
Mitt i prick
Fredagskonserten drabbades av en jobspost när danske Sibeliusexperten och Svenska kammarorkesterns långvarige chefdirigent Thomas Dausgaard tvingades inhibera, men engelske barock- och klassicismexperten Andrew Manze visade sig inte bara vara en fullgod ersättare utan passade därtill på att servera en av de bästa versioner jag någonsin hört av Sibelius knepiga sexa.
Precis allt, från tempoval och klanglig balansering till frasering och emotionell karakterisering, satt mitt i prick och Svenska kammarorkestern spelade med en finess, nerv och precision man sällan stöter på i den här delikata musiken. Så även i Ralph Vaughan Williams Sibelius tillägnade femma (1943), vars subtila folkliga färgningar förverkligades med träffsäker nyanseringsförmåga.
Göteborgssymfonikerna och Alexander Shelley ringar i kväll in Sibelius sjua och Sibeliusbeundraren William Waltons magnifika etta, medan Oramo och hans glada gäng vid söndagens avslutningskonsert parar ihop två symfonier som har mera gemensamt än man kanske kunde ana: Nielsens hejdlösa sjätte symfoni och Nielsenbeundraren Sjostakovitjs djupt kända femtonde symfoni.