Mats Liljeroos: Calle och Janne
Nordens främsta tonsättare jämte Grieg – Carl Nielsen och Jean Sibelius – har inte mycket gemensamt förutom födelseåret.
Bakgrunden, temperamentet – såväl det personliga som musikaliska – och själva inställningen till konsten och dess väsen var från skilda planeter.
Nielsen kom från enkla lantliga förhållanden, Sibelius från en välbärgad stadsmiljö. Nielsen fick slå sig fram i karriären och arbetade stora delar av sitt liv som orkestermusiker, dirigent och pedagog. Sibelius fick, i egenskap av den finländska musikens banerförare, banan mer definitivt utstakad och erhöll i ett tidigt skede status av fri konstnär.
Sibelius var en mimosa sensitiva, som led av aristokratiska komplex och anade konspirationer bakom varje hörn. Nielsen stod stadigare med fötterna på jorden och kunde, utrustad med ett sunt självförtroende, unna sig en större generositet gentemot sig själv och sina kolleger.
Nielsen dirigerade även åtskilliga av Sibelius verk – bland annat Danmarkspremiären på andra symfonin – medan Sibelius dirigerade enbart sin egen musik. Bägge var mer än habila violinister, men Sibelius virtuosdrömmar grusades tidigt medan Nielsen lade ned stråken i ett betydligt senare skede.
Genier identifierar dock, mer och mindre instinktivt, sina gelikar och det råder inget som helst tvivel om att det relativt tidigt gick upp för Calle och Janne att de var i en klass för sig inom den nordiska samtidskontexten. Intressant nog, och mot en del odds, utvecklades med åren även en uppriktig och bestående vänskap.
En vänskap, som från Sibelius sida dock inte var lika friktionsfri som den med Stenhammar och Busoni och orsaken är självklar. Medan Sibelius aldrig upplevde någon allvarlig yrkesmässig konkurrens från Stenhammars sida och av allt att döma inte tog Busoni på allvar som tonsättare insåg han till fullo att Nielsen var hans jämlike.
Den 23 oktober 1913 noterar Sibelius i dagboken: ”Hörde i dag Carl Nielsens nya sinfoni. Ett bra verk. Men utan, som jag finner, tvingande temata. En färdig konstnär denna man.” Den nya symfonin var Sinfonia espansiva, som Nielsen dirigerade i Helsingfors, och avsaknaden av ”tvingande temata” kan tas med en nypa salt.
Vad som störde Sibelius var sannolikt diskrepansen i grundkynnet. Det är svårt att tänka sig två mer väsensskilda verk än Nielsens trea och Sibelius samtidigt tillkomna fyra. Nielsen skulle dock röra sig mot mer turbulent minerad mark, medan Sibelius i sin nästa symfoni seglade på förligare, ”nielsenska” vatten.
Musikaliskt kan man säga att båda var borna melodiker samt, med risk för generalisering, att Nielsen var harmoniskt radikalare medan Sibelius var den formmässigt större visionären. Bägge var originella instrumentatörer och skapade, liksom samtliga historiens betydande tonsättare, ett unikt musikaliskt universum. Det räcker med några takter av snart sagt vilket verk som helst för att identifiera upphovsmannen.
I år är de tidlösa 150-åringarna självfallet på tapeten i hemländerna, men visst är det symptomatiskt att det är Sverige som slår på stortrumman. Stockholms Konserthus arrangerar en ambitiöst upplagd tolv dagars festival, som inleds i dag. Orkestrar från Sverige, Finland och Danmark medverkar och de tretton symfonierna får sällskap av på olika sätt relaterade syskonverk. Mera information på www.konserthuset.se.