Skivrecension: En fanbärare i Amerika
Carl Nielsens musik hade nästan fallit i glömska i New York innan stadens filharmoniker och chefdirigenten Alan Gilbert beslöt sig att uppföra en symfonicykel. Dessförinnan hade man knappt spelat Nielsen sedan Leonard Bernsteins dagar på 1970-talet.
New York-filharmonikerna under Alan Gilbert. Erin Morley, sopran, Joshua Hopkins, baryton. (Dacapo)
Alan Gilbert lät sig fascineras av Nielsen under sin tid som chefdirigent för Kungliga filharmonikerna i Stockholm och när danska skivbolaget Dacapo fick nys om new yorkarnas intresse för att spela in de tre solokonserterna, nappade man snabbt som attan på kroken. När också symfonierna skulle framföras beslöt man att sätta också dem på burk. De föreliggande sex symfonierna färdigställdes i slutet av förra året som liveinspelningar, medan solokonserterna utkommer som studioinspelningar i sommar.
Det är svårt att värja sig mot emotionaliteten i Nielsens musik. Ofta är musiken flyktig för att inte säga rastlös. Humorn tränger igenom och även om musiken ofta är komplex känns det emotionella tilltalet alltid överraskande rakt på sak.
Föga överraskande är det den tekniska nivån på musicerandet som övertygar mig allra mest på den här inspelningen, medan New York-filharmonikerna inte alla gånger kastar loss helt och fullt emotionellt. I första symfonin, den mest klassiska, känner jag av en viss kantighet i rytmbehandlingen, som inte nödvändigtvis är av ondo, men ändå mycket karakteristisk.
Tolkningen av tredje symfonin, Sinfonia espansiva, hör till de som övertygar allra mest. Här slår man huvudet på spiken med den tekniskt drivna prestationen. De avlägsna rösterna (Erin Morley och Joshua Hopkins) som stämmer in med änglasång i slutet av andra satsen är också charmerande.
Likaså tilltalas jag av andra symfonin och flyktigheten som präglar illustrationerna av de koleriska, flegmatiska, melankoliska och skuttande sangviniska kynnena.
En av de mest berörande upplevelserna är inspelningen av femman, som förebådar Sjostakovitj och till och med känns djärvare. Träblåsarnas alarm, bleckens koraler, stråkarnas adagiosats och virveltrummans bestämda slag introduceras var för sig men integreras senare i en övertygande helhet. Slutets ad libitum var också allt annat än konventionellt när det skrevs 1922.
Alan Gilbert och hans filharmoniker tar ut allt av det groteska humoreskerna i sjätte symfonin, med charmant resultat!