Ett riktigt hjärtebarn för finländska dirigenter
Han har kallats 1900-talets mest underskattade kompositör och hans 150-årsjubileum årets bäst bevarade hemlighet. Själva födelsedagen infaller i juni, men redan nu firas Carl Nielsen stort – på annan ort.
I Finland och Sverige har publiken alltid haft ett rätt nära förhållande till Carl Nielsen (1865–1931). Sibelius och Nielsen var väl medvetna om varandras förehavanden (vilket Mats Liljeroos skriver om i sin kolumn i dag), och Nielsen dirigerade vid flera tillfällen i Göteborg, under Wilhelm Stenhammars tid som chefdirigent för Göteborgs symfoniker. Inget under därför att man i de nordiska länderna alltid intresserat sig för danskens musik.
Men utanför Nordens gränser har det varit si och så med intresset och mottagandet. Än har Nielsen uppfattats som obskyr, än som svårspelad, enigmatisk eller esoterisk. Alla upplevelser är förståeliga och kanske till och med korrekta, men frågan är om man inte onödigt lättvindigt avfärdat en av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets mest personliga och pregnanta tonsättarröster.
Lyckligtvis börjar Carl Nielsen i dag vara allt bättre känd. Hans värde och rang har sedan länge erkänts i professionella kretsar, medan han för mannen på gatan alltjämt torde vara en okänd figur. Nielsen håller på att bli mera mainstream och medan mycket kunde göras för att göra honom bättre känd i exempelvis Tyskland, har han nog i England och Nordamerika på senare år upptäckts.
Finländarnas favorit
En intressant aspekt är att speciellt många finländska dirigenter tagit Nielsen till sitt hjärta. Esa-Pekka Salonen, Leif Segerstam, John Storgårds, Sakari Oramo, Santtu-Matias Rouvali, Okko Kamu och Osmo Vänskä har alla flitigt dirigerat Nielsen eller annars bara talat med värme och entusiasm om honom, något som spontant får mig att närma mig några av dessa när jag söker svaret på frågan om varför Nielsen fascinerar.
Nielsens musik utmärks av ”en väldig framåtskänsla, fräschör i harmonik och färger, djupt etisk framtoning, emotionalitet utan sentimentalitet, humor, ironi, visionsrikedom”, uppger Sakari Oramo, som varit i färd med att dirigera samtliga Nielsens symfonier i London och Stockholm under det senaste året och nyss gett ut sin kompletta Nielsencykel på BIS (se recension).
John Storgårds som dirigerar samtliga Nielsensymfonier i Manchester i juni och snart ger ut sin symfonibox på Chandos beskriver Nielsens musik som full av ”energi, djärvhet, fräscha idéer, enorm intensitet och inte minst (alltid!) lekfullhet”.
Också Osmo Vänskä talar innerligt om humorn i Nielsens musik.
– Han har ett sätt att skriva humoristisk musik, med ljud som kan låta fula men humoristiska, till exempel de allra lägsta tonerna hos fagotten i sjätte symfonin. Hela benämningen av symfonin som Sinfonia semplice är kanske ironisk i sig, uppger Vänskä med hänvisning till det skenbart simplistiska men egentligen rätt komplexa stycket.
Belönande
För Vänskä har Nielsens musik alltid varit belönande, även om han i dag grämer sig lite över att han inte alltid har förstått den bättre.
– När jag spelade in symfonicykeln med BBC Scottish Symphony gjorde jag förstås mitt bästa, men kanske skulle jag i dag tolka vissa saker annorlunda, funderar Vänskä.
Nielsens musik kan i många hänseenden uppfattas som svår eller mångtydig.
– När man tittar på partituret ser man till exempel det mångtydiga poco tranquillo, som kan uppfattas på olika sätt. Är det en tempobeteckning, eller syftar det främst på en klanglig aspekt av musiken?, funderar Vänskä.
Hur som helst upplever Vänskä Nielsens musik som oerhört premierande, inte minst i takt med att kvaliteten på framförandena stigit och de tekniska utmaningarna fullödigt bemästrats. Först när han hörde Leonidas Kavakos tolka violinkonserten förstod han den. En annan violinist som lärt sig utmejsla alla detaljer är Nikolaj Znajder.
Nielsen tycks alltså för många finländska dirigenter ha blivit en nischprodukt, med vilken man kunnat skilja sig ur mängden, alternativt profilera sig som finsk dirigent, i och med att så få andra dirigerat Nielsen.
Firas i Norden
Nielsen är utan vidare bäst känd för sina sex symfonier, men klarinettister och flöjtister spelar också regelbundet klarinett- och flöjtkonserten medan violinisterna i lite mindre utsträckning framfört violinkonserten. Organisterna känner också orgelmusiken och körsångare körmusiken.
Nielsenjubileet, som i bästa fall kan tjäna till att öka medvetenheten om den danska nationalkompositörens särart, uppmärksammas givetvis i Danmark, men också i Stockholm med en två veckor lång festival som börjar i dag där alla Sibelius och Nielsens symfonier spelas tillsammans med andra samtida symfonier. Festivalen gästas av både Helsingfors stadsorkester (17.4) och Radions symfoniorkester (22.4), Göteborgs symfoniker, Kungliga filharmonikerna, Helsingborgs Symfoniorkester, Kungliga Hovkapellet, Norrköpings Symfoniorkester, Malmö Symfoniorkester, Svenska Kammarorkestern och Odense Symfoniorkester.
I Berlin uppmärksammas Nielsen i september stort på Musikfest Berlin. I Finland har man i Tammerfors slagit starkast på Nielsentrumman, vilket förklaras av Santtu-Matias Rouvalis Danmarkskopplingar. I år har man framfört både violinkonserten, flöjtkonserten och första symfonin. Senare i vår återstår tredje symfonin (23.4), Heliosuvertyren (21.5).
En större artikel om Carl Nielsen ur ett internationellt perspektiv ingår i majnumret av danska magasinet Klassisk.
Carl Nielsen: En kort biografi
• Carl Nielsen föddes som sjunde barnet i en tolvbarnsfamilj i Sortelung söder om Odense på Fyn 1865. Fadern, Niels Jørgensen, arbetade som målare men extraknäckte som landsbygdsmusikant och lärde flera av sina barn att spela fiol. Carl började spela i en militärorkester och blev befordrad till korpral. Niels Gade såg till att Nielsen kunde börja studera på konservatorium. Nielsen var ingen primus och komponerade inte särskilt mycket, men avancerade som violinist och fick anställning vid operaorkestern Det Kongelige Kapel.
• Från 1901 började Nielsen åtnjuta en modest statspension och från 1903 årliga arvoden av förläggaren Wilhelm Hansen, något som gjorde att han kunde avstå från privateleverna och hänge sig åt komponerandet och dirigerandet. Modernismen intresserade honom ständigt och Nielsen utvecklade en särpräglad röst som förebådar många senare tonsättare.