Skivrecension: En nielsenian av rang
Sakari Oramo och Kungliga filharmonikerna fortsätter sitt i stor stil inledda Nielsenprojekt med ytterligare två ypperliga utgåvor.
Kungliga Filharmoniska Orkestern under Sakari Oramo. Anu Komsi, sopran, Karl-Magnus Fredriksson, baryton. (BIS)
De sprängladdat energifyllda versionerna av den populära fyran och mästerliga femman följs nu upp av ettan och trean samt, på den senast utkomna skivan, tvåan i sällskap av den enigmatiska sexan.
Den fräscha första symfonin (1892) bugar vördnadsfullt åt traditionen, med Brahms, Dvorák och Svendsen i spetsen, samtidigt som den blickar framåt. Den nielsenska symfoniska verktygslådan har redan delvis tagit form och den harmoniske nydanaren in spe visar klorna med att, som den första i historien, låta symfonin sluta inom ett annat tonalt centrum än den inleds.
Den snärtiga, tio år senare skrivna andra symfonin, De fyra temperamenten, signalerar ett stort steg framåt och även den typiskt nielsenska ”progressiva tonaliteten” har avancerat såtillvida att detta är den första symfonin som inte bär en tonartsbeteckning. Den oemotståndligt expanderande trean, Sinfonia espansiva (1911), är det första odiskutabla mästerverket i genren och Nielsen utvidgar här sitt symfoniska universum till att omfatta människorösten som en del av instrumentariet.
Insiktsfull sexa
I den uttrycksmässigt mångfasetterade, protosjostakovitjska sjätte symfonin, Sinfonia semplice (1925), vänder sig Nielsen efter den kosmiska kampen i de två föregående symfonierna mot en mer kammarmusikalisk estetik, men man skall inte låta sig missledas av titeln. Det är en, i sina tvära emotionella kast, allt annat än lättgreppad musik och många dirigenter har gått bet på dess säregna syntes av jovial och sardonisk humor.
Så inte Oramo, som serverar en av de mest insiktsfulla sexorna sedan Thomas Jensens legendariska premiärinspelning från 1952. De två första symfonierna görs med behövlig eldfängd energi, samtidigt som Oramo ger tillräckligt med blomningsutrymme åt de mer lyriska partierna. Trean är, en lovande första sats till trots, den minst lyckade av de sex. Tempona är inte sällan på makligare sidan och finalens festliga sluttakter lyfter aldrig riktigt på allvar.
Detta är BIS:s tredje symfoniska Nielsencykel. Den första med Myung-Whun Chung, Neeme Järvi och Göteborgssymfonikerna är en av de bästa, medan Osmo Vänskäs drygt tio år gamla box med BBC Scottish Symphony Orchestra många höjdpunkter till trots är ojämn.
Min personliga favorit är fortfarande Herbert Blomstedt och San Francisco Symphony, men Oramo har med benägen hjälp av sina utomordentligt välspelande Stockholmsfilharmoniker visat sig vara en nielsenian av rang. Det blir mäkta spännande att se hur hans tolkningar står sig gentemot John Storgårds dito, som utkommer om ett par månader.