Hangö Teaterträff: Kemi som inte kan kopieras
Cmmn sns prjct av Laura Kalauz, Martin Schick. Arbetsgrupp: Annina Blom, Johannes Ekholm, Edith Holmström, Anni Klein, Willehard Korander.
Cmmn sns prjct (illegal copy) med Pekko Koskinen. Angående människorna – ett meddelande från djurens samfund av Nils Granberg.
En liten föreställning om längtan av Kajsa Ek, Pia Leppänen.
Don’t call me Lucifer av Christoffer Strandberg, Kira-Emmi Pohtokari.
Putoava mies av Pyry Nikkilä, Janne Pellinen.
Ragnarök-affären av Lasse Garoff, Jesper Karlsson, Hanna Åkerfelt, Janne Wass. Regi: Erik Pöysti.
Nästan som på beställning sätts föreställningen Cmmn sns prjct upp på årets Hangö Teaterträff. Tematiskt hänger föreställningen ihop med det stiliserade tryck av skogsdungar som prytt tidningarnas förstasidor och täckts över på flygplanskroppar allt medan kopieringshärvan runt Marimekko och den ukrainska konstnären Maria Primatjenko vecklat ut sig i medierna.
På samma territorium befinner vi oss när skådespelarna Edith Holmström och Willehard Korander står och auktionerar ut saker – sina egna och publikens tillhörigheter. Laura Kalauz och Martin Schicks pjäs Cmmn sns prjct undersöker ett tema typiskt för vår tid. Sedan andra världskriget har nämligen idén om originalets värde luckrats upp, genom allt från popkonst och till fildelning.
Med humor och ett uppskruvat ”sunt förnuft” försöker Cmmn sns prjct närma sig gränsen mellan rätt och fel. Kan man verkligen äga en kaffekokare, rörelserna i en koreografi, formuleringarna i ett brandtal till mänskligheten eller replikerna i en pjäs? Ja, föreställningens manus säljs faktiskt under kvällens lopp till högst bjudande – precis så lade den nuvarande arbetsgruppen beslag på texten.
I själva verket framförs flera Cmmn sns prjct-föreställningar runt om i Europa just nu. Men minskar originalets värde på grund av kopiorna?
Cmmn sns prjct är en avslappnad och rolig föreställning där Holmström och Korander hejvilt flörtar med publiken och får den med på nästan vilken byteshandel som helst.
Fnissigt blir det när publiken får gissa vilken bok eller pjäs de citerar. Pengar och kläder går frimodigt runt i rummet från ägare till ägare, men frågan är om vi kan vara lika givmilda där ute i verkligheten. Föreställningen visar hur godtyckligt saker värdesätts och att handeln har vinnare och förlorare. Det gäller att hojta högst.
Pekko Koskinen från Todellisuuden Tutkimuskeskus gör i sin tur en kupp när han sätter upp en olaglig kopia av föreställningen följande dag.
I ett mellanting mellan föreläsning och workshop leder han publiken genom copyrightdjungeln, lockar till en fredlig anarki. Nu får alla bestämma hur Cmmn sns prjct ska sättas upp och se ut.
Det som står klart i båda versioner är att kemin mellan skådespelare och publik alltid är något ömtåligt och unikt som varken kan köpas eller kopieras.
Nya tar plats
Det som kanske präglar årets Hangö Teaterträff är de unga konstnärerna. Förutom den fräscha Cmmn sns prjct får också nyutexaminerade skådespelare och regissörer visa vad de går för.
Nils Granberg, en av de nybakade skådespelarna, bjöd på en sympatisk lägesrapport om människans tillstånd – ur hundens perspektiv. Vem hade trott att en ivrigt gläfsande, ibland skällande, skådespelare kunde vara så avväpnande?
Berörande och finurlig är i sin tur Kajsa Eks En liten föreställning om längtan. Med en fantastisk flinkhet och fantasi visar hon hur en bit papper kan förvandlas till en bästa vän, ja, till och med till en passionerad älskare. Mot Pia Leppänens vemodiga pianoslingor och ett dramatiskt ljusspel skapar Kajsa Ek illusioner med pappret, enkla och genialiska.
Christoffer Strandberg som gjort sig ett namn med sina imitationer av bland andra Arja Saijonmaa och drottninig Silvia tar den här gången sig an rollen som Bibelns Satan. Fast det finns förstås en krok – djävulen visar sig vara en rullstolsburen Doris Day-diggare på en sluten avdelning på ett sjukhus. Det blir en lektion i bibelhistoria med flankstöd från skötaren Pirkko, Kira-Emmi Pohtokari i plastig peruk och nerhasade stödstrumpor.
Smått hänförd blir jag av Pyry Nikkiläs och Janne Pellinens föreställning Putoava mies.
Pyry Nikkilä klär på sig en sotig kostym och ger sig in i ett scenario där han nyss kastat sig ut ur fönstret på ett brinnande höghus. Vad hade man tänkt på om man hade nio sekunder kvar att leva? lyder frågan.
Det är inte många gånger jag varit med om en så fin scennärvaro som här. Nikkilä ber publiken känna på hans höga puls och med hjärtslagen ger han oss också en bit av sig själv. Man behöver inte ens känna efter, han finns där så helhjärtat.
Duon har skapat en oerhört fin föreställning med en särskilt läcker ljudvärld. Nikkilä formar läten med sin röst eller leker med ringklockor och ett minipiano.
Också texten tjusar. Minnen skildras så detaljerat att man verkligen känner det söta dessertvinet på tungan och hängmattans maskor skava mot ryggen en varm sommardag. En påminnelse om att livet är så där stort och litet och att teater ibland kan tränga sig nära inpå huden.
Asgård i Hangö
Efter publikframgången Storslaget vid parkdammen var det återigen dags för lokala krafter och teaterproffs att slå sina påsar ihop för ytterligare ett Hangöspecifikt mammutprojekt.
Den här gången har regissören Erik Pöystis ambition varit att skapa en lodrät föreställning och visst händer det mesta i Ragnarök-affären ovanför marken. Vajrar och en skylift tar skådespelarna upp och ner för det gamla militärsjukhuset Mau Maus fasad som för kvällen förvandlats till en enastående julkalender.
Bäst är det när det är som överdådigast, som när åskguden Tor (Carl Alm) med glittrig hjälm och lurviga benvärmare slungar i väg sin hammare eller när en Justin Bieber-aktig Balder (Oskar Pöysti) sjunger för en hop skrikande flickor. Lokal färg ger jättarnas autentiska Koverharblåställ som påminner om stålverkets nedläggning i fjol.
Mytologin kan vara en träffande bild för dagens arbetsmarknad, det visar pjäsförfattarna Lasse Garoff, Jesper Karlsson, Hanna Åkerfelt och Janne Wass precis som Teater Universums Tontut versus Vikingarna gjorde i vintras i Helsingfors. Ragnarök-affären är en skojig sak men den hade kanske klarat sig med färre detaljer ur mytologin – de hämmar nämligen tempot en aning.
Bäst fungerar som vanligt det lokala. Inget får publiken i gång som det där arma badhotellet som inte ens byggs i tid till världens undergång.