Ann-Luise Bertell.

"Institutionsteaterns sits blir allt svårare"

Svenska Teaterns förlust på 1,4 miljoner euro har väckt starka reaktioner på teaterfältet. Hbl frågade tre teaterprofiler vad de tycker om bokslutet.

Ann-Luise Bertell
Chef för Wasa Teater
– En teaters ekonomi är alltid en helhet och det är svårt att lyfta ut ett projekt och skylla förlusten på det. Jag tycker att Kristina från Duvemåla absolut fyller en funktion på en institutionsteater och med tanke på hur mycket folk härifrån och från hela landet som såg den är det synd att den inte räddade ekonomin.

Hur resonerar du själv som chef för att hålla teaterns ekonomi på det torra?
– Det är helt omöjligt att i förväg veta vilka produktioner som publiken tycker om och vill ha. Därför funderar jag på vilka historier jag vill berätta och på vad som är viktigt i vår i tid. Men kostnaderna för att göra teater stiger hela tiden medan stöden skärs ner så institutionsteaterns sits blir allt svårare. Samtidigt kan vi inte höja biljettpriserna. Institutionsteatern är ingen guldgruva så vi är beroende av att det kommer publik. Men publiken är inte förutsägbar och det är väl det som är konsten. Att hitta en blandning och en balans.

Patrick Henriksen
Ordförande för Finlands Svenska Skådespelarförbund, skådespelare vid Svenska Teatern
– Som utgångsläge är ett minus alltid oroväckande och ett så här stort minus är oerhört oroväckande. Det var ett katastrofalt resultat. Jag har inte sett bokslutet men som anställd på teatern vet jag förstås att flytten och renoveringen blev dyr. Kristina från Duvemåla var också en dyr produktion men ur förbundets perspektiv är det viktiga förstås sysselsättningsfrågan. Svenska Teatern ska i första hand sysselsätta finlandssvenska skådespelare och med det sagt betyder det inte att vi inte skulle välkomna samarbete med Sverige och Norden. Däremot kan vi inte i längden berätta historier vi inte själva kan berätta. Den statligt finansierade utbildningen av finlandssvenska skådespelare ska korrelera med det statligt finansierade teaterhuset.

Gällande framtiden är varken jag eller förbundet emot stora musikaler, det finns en efterfrågan på dem. Men om man gör jättedyra konceptmusikaler ska de också hämta in pengar för att göra andra produktioner som faktiskt utvecklar teaterkonsten. De ska finansiera annan verksamhet och inte äta upp den. Det gäller inte bara pengar, utan också personalresurser och bilden som teatern förmedlar utåt. Det ska inte se ut som om teatern bara gör en enda produktion. Det är viktigt att hitta balansen och att inte lägga tyngdpunkten vid bara en sorts teater.

Paul Olin
Skådespelare och regissör, producent för Sirius Teatern, chef för Wasa Teater 2004–2007
– Stora teatrar tar stora risker. Jag själv var en ganska försiktig teaterchef. Lite oförståelig är miljonförlusten för mig. Planering är det viktigaste när man är teaterchef och 1,4 miljoner är en stor förlust. Nu för tiden tänker jag mest på Sirius Teaterns ekonomi och vi har gått 300 euro på plus. Wasa Teater renoverades också och visst hade teatern det tajt efter det. Det är svårare att förstå att repertoarplaneringen på Svenska Teatern gått så mycket back.

Vad hade du gjort om du var chef på Svenska Teatern i det här läget?
– Jag hade kanske inte satt upp en liknande stormusikal som Kristina från Duvemåla.