”Museerna måste resa sig ur sina samlingar”

”Ett museum fyllt av skatter” – så beskriver Finlands Nationalmuseum sig på hemsidan. Ambitionen är att presentera Finlands historia från förhistorisk tid till våra dagar. Betydande arkeologiska fynd ska berätta om livet under mer än 10‑000 års tid. Museiverket ska för sin del kartlägga, sköta och förevisa den kulturhistoriska nationalegendomen samt dokumentera, producera och förmedla information.
Men den senaste tidens nedskärningar på verket där 55 årsverken försvinner och åtta museer stängs visar att museiverksamhet inte ter sig lika självklar längre. Enligt forskardoktor Derek Fewster, verksam vid Helsingfors universitet, beror det här på att museerna håller på att tappa greppet om besökaren.
– Utvecklingen hänger tätt ihop med vår historia. När Nationalmuseum öppnades för allmänheten 1916 hade museifrågan redan debatterats i decennier. Vissa av fennomanerna hade länge motsatt sig bygget, för lokalmuseer ansågs vara en bättre lösning. Ändå var museet en självklarhet, det ökande ryska inflytande tvingade finländarna att samla sig och visa att man var ett kulturbärande folk. Därför stöder också sannfinländare och sverigedemokrater museer eftersom de föredrar tanken på nationen som den en gång var. Men den här sortens fosterländskhet är inte självskriven längre. Det mångkulturella Finland fungerar på andra villkor.
Fewster, som själv jobbade på Nationalmuseet under 80-talet, säger att han inte blev särskilt präglad av den nationalistiska retoriken. Han menar att det är svårt att bedöma hur människor genom tiderna har tagit till sig museets utställningar.
– Visst kommer folk fortfarande hit, mest kanske för att det känns obligatoriskt. Något som visar att så var fallet också förr är historien om hur produktionen av Kalevalasmycken uppstod. En ämbetsmannafru i Helsingfors skriver om sitt första besök på Nationalmuseum 1937, om hur hon aldrig kunnat ana vilka fina föremål som fanns utställda. Från detta besök startar småningom en reproduktion av dessa och till julen samma år har fornsmycken blivit en mycket trendig julklapp. Att kvinnan häpnade över allt hon såg på museet avslöjar att folk inte aktivt gick hit på den tiden heller, inte ens skolade borgerliga fruar.

Radikal förnyelse behövs
Enligt Fewster är Nationalmuseums grundproblem att utrymmena är för små, vilket gör det nästintill omöjligt att visa något annat än det absolut nödvändiga. Samtidigt är museets lager i Orimattila fyllt av föremål som väntar på sin stund i rampljuset.
– Nationalmuseum skulle till en början rymma allt, men i dag har byggnaden snarare förvandlats till ett museum över Nationalmuseet. Det har blivit en fras att nationalmuseer ska finnas, därför bryr sig den stora publiken inte om museet och så kan verksamheten inte utvecklas.
Inte heller politikerna tänker tillräckligt långt in i framtiden. Enligt Fewster fokuseras energin på ”det som skall finnas”, inte på ”vad kan man göra av det”.
– Debatten avslutas ofta med att konstatera att vi inte har råd att bygga ut. Att man förhindrar den utvecklingen är ett klassiskt exempel på att byggnaden är viktigare än innehållet, vilket är hårresande.

Varför behövs museerna i så fall?
– Oberoende av om det i framtiden finns museer kommer det alltid att finnas ett nationellt minne som ska förvaltas. Om det lämnas vind för våg börjar fördomar och enkla lösningar för alla historiska händelser florera. Museernas uppgift är att stöda tänkande medborgare när de ska skapa ett sunt förhållande till historien och sin egen bakgrund. Vad man är och framför allt vad man inte är.
Enligt Fewster måste museer vara aktiva i den här debatten, annars riskerar de att bli reducerade till lagerbyggnader och förvaltare av döda minnen och nationalistiska myter.
– I Finland har speciellt förhållandet till objekt blivit problematiskt. I dag blir föremålen lätt heliga i sig, i stället för att agera förmedlare av information. Att alltihop garanterat ska finnas kvar om 10 000 år är en tvångstanke som påverkar museernas verksamhet.
Som exempel tar han en hårlock från drottning Kristina som ställs ut utan att man förklarar varför denna är donerad till museet.
– I Tyskland och Sverige har man bättre fångat den här biten, kanske för att så många invånare där inte ser landets historia som sin egen. I Frankrike har man också nyligen haft ett upprop kring att sluta tänka i nationalmuseala banor. Inget ont sagt om de enskilda föremålen men allt handlar om vad man gör av dem. Därför behövs en radikal förnyelse av materialet. Man måste resa sig ur sina samlingar och visa upp en idé.

Känns som scifi
Under den senaste renoveringen av Nationalmuseet har flera utställningstekniska förändringar drivits igenom. Bland annat har kyrkokonsten från medeltiden placerats under bastanta takvitriner som gjort att den medeltida kyrksalen inte längre är inredd som en kyrka. Fewster kallar det här för utställningsteknisk designtyranni där den konstnärliga visionen för hur man visar upp saker dominerar.
– Bastanta skyddsglas frånkopplar besökaren. Det är lite scifi över alltihop, som om jorden hade försvunnit och allt som fanns kvar var detta, reliker. Däremot är det bra att man inte längre gottar sig i äkthetsidealet här, äktfinskheten är komprimerad och avmytologiserad genom neutralare texter med moderna tolkningar där man tonat ner krigiskheten.

Tror du vi kommer att ha ett Nationalmuseum också i framtiden?
– I någon form absolut, det hör till en stat med självaktning. Kanske tillägget kommer i form av filialer som tar upp det som saknas.

Med tanke på detta, hur ser du på nedskärningarna som nu drabbar Museiverket?
– Om de försöker sprida skadan jämnt kommer verkets funktioner att bli ineffektivare och långsammare. Samtidigt glider mer och mer av det som berör det nationella kulturarvet och dess bevarande undan allmänheten och det offentliga. Finlands äldre historia marginaliseras ytterligare. Kanske här finns en dold men medveten politik hos beslutsfattarna? Är den nationella och lokala historien något som skall förträngas i framtiden, i modernitetens namn, som en utspelad idé från 1800-talet? Här kastas i så fall barnet ut med badvattnet. Att förringa eller förneka historiens betydelse bådar inte gott för det intellektuella klimatet.

Nonchalansen ökar
Fewster påpekar att nedskärningarna kan bli dyra för samhället. Han tänker speciellt på Museiverkets lagstadgade arbete med utgrävningar vid stora byggen. Dessa ska skötas och utan tillräcklig personal måste byggnadsarbeten och vägbyggen kanske stanna upp.
– Om samhället tvingas vänta på att verket sköter sina ämbetsuppgifter skulle det sannolikt leda till ökande nonchalans för verkets uppgifter och rentav en snart stigande brottslighet i miljonbeloppsklassen. ”Kom ihåg grabbar, på våra byggnadsplatser hittar vi sen inte längre fornfynd eller lämningar”.
Nedskärningarna, menar Fewster, riskerar underminera folkets förtroende för ett museiverk som redan haft stora svårigheter att hävda sig både i lokalsamhällen och i samhällsdebatten.
– Den starkaste politiska markeringen mot nedkörningen av kulturarvet, vore kanske att stänga Nationalmuseum över sommaren för att spara, men en sådan protest och manifestation som skulle lysa som en stjärna genom turistsäsongen är verket knappast redo för.

I dagarna öppnar den nya basutställningen SF-1900 på Nationalmuseet, vad tycker du om den satsningen?
– Nostalgivurm är publikfriande och utställningen blir sannolikt en framgång. Men var är de svåra utställningarna som diskuterar 1800-talet, finsk minnespolitik och historiesyn eller finskhetens och Finlands väsen överlag? När får vi utställningar som dekonstruerar myter och ger publiken något seriöst att reflektera över, utställningar som frigör tänkandet från de bevarade föremålens tyranni, från kuriosa och klichéer?