Kaj Korkea-aho: På pappret

Har jag det till pappers? Till förra veckan, antagligen nog. Den årliga städningen bland mina papper resulterade denna gång i två proppfulla påsar som packades, transporterades och brändes. Det var inte sommarens bästa dag, men jag har för mig att det var lite bättre än förra året. Mycket har förenklats, räkningarna kommer digitalt och så vidare, men som frilansande skribent, och framför allt som företagare, är det överraskande och lätt frustrerande hur mycket papper samhällsapparaten och olika arbetsgivare skickar och vill att jag ska hålla reda på.

Finland, en av världens största papperstillverkare, är ändå rätt liberalt när det handlar om att rationalisera bort sin nationalexport. Det är nästan bara skattekortet, detta märkligt komplicerade otyg, vars fysiska existens verkar vara okuvligt helig i samhället i dag. Både Finnair och VR skickar mina biljetter som mejl och tillåter mig att resa bara genom att visa skärmen på min telefon. Det här känns redan så naturligt och invant att jag på tåget mellan Wien och Budapest för en månad sedan blev både överraskad och sur när min pdf-biljett inte dög, även om den kostat mig åttio euro och jag presenterade den i skimrande klar retinaupplösning på Ipaden. I need paper muttrade konduktören och tvingade mig att köpa en biljett till. Kortbetalning gick sedan inte heller, och jag fick en trött suck när jag började räkna mynt. Sedlar helst. Papper.

Det ser bra ut på papper. Men det ser likadant ut på skärmen. Jag har under sommaren korrekturläst min nya bok på datorn. Skippat rödpennan och markerat mina ändringar med röd font i stället. När man jobbar med flera hundra sidor innebär det en rejäl inbesparing både i fråga om pengar för utskrifter och dessutom tid, då det går snabbare att scrolla än att bläddra och det med sökfunktionen är enkelt att hitta detaljer och referenser.

Det ser dåligt ut för papper. Mina aktier (inte en enda i pappersformat) inom pappersindustrin mår till och med sämre än resten av portföljen och börsen i övrigt. Rykten från hemtrakterna säger att det blivit nästan omöjligt att få sommarjobb på pappersfabriken. Satsningar på specialpapperstillverkning verkar inte heller gå så bra som man hade tänkt. Folk köper allt mindre tidningar, köper digitalt, återvinningen ökar.

När de försvinner helt kommer jag inte att sakna blanketter, anvisningar, kvitton, kontoutdrag, informationsblad och utskrivna försäkringsvillkor ett dugg. Två proppfulla påsar pappersskräp om året för en 29-årig medborgare är inte vettigt vare sig ekonomiskt eller ekologiskt. Vad blev då kvar i mina lådor? Betyg, intyg, texter jag skrivit, brev från vänner och älskare. Papper på att jag är utbildad, tänkande och omtyckt. Vissa saker vill jag ändå ha svart på vitt, också när hårddisken kraschar och strömmen går.

Kaj Korkea-aho är författare.