Kaj Korkea-aho: Förstärkt dejtande

Jag träffar nya människor, dejtar lite. Det finns givetvis en app för det. När det vibrerat i fickan under våren har det inte så ofta varit ett sms från mina vänner som det varit en fråga av någon likasinnad ensam själ om vi ska ses på kaffe. Man chattar kanske ett tag och träffas om det finns intresse och tid. Praktiskt. Det är sommar och jag gillar kaffe.

I Sverige är nätet numera det vanligaste stället att träffa sin partner på, vanligare än krogen, jobbet och skolan. Norden överlag toppar världsstatistiken för nätdejtande. Kanske är det för att länderna är stora och glesbefolkade, kanske är vi ovanligt blyga, kanske för bekväma för att gå ut hela tiden. Antagligen är vi åtminstone före vår tid.

Det finns undersökningar, naturligtvis, kring hur man maximerar potentia­len för ett lyckat parförhållande. Inga stora överraskningar. De mest varaktiga förhållandena uppstår i allmänhet mellan folk i samma ålder, på samma utbildningsnivå och med likadana grundvärderingar. Man ska vara rätt lika varand­ra, oberoende av populära liknelser om motpoler och magneter. En app gör det enkelt att hitta människor med specifika egenskaper. Dejtingtjänsterna tillåter en att använda detaljerade sökkriterier och i princip skräddarsy en idealpartner åt sig.

Jag är inte helt på det klara med hur mina föräldrar träffades nån gång i början av 70-talet. Men jag har minnen av hur jag som barn tänkte mig att det hade gått till. Jag såg framför mig ett folkhav av svartvita människor och i trängseln två människor i färg, mamma och pappa, som fick syn på varandra mitt i den monokroma verkligheten och helt enkelt sa hej till varandra.

Jag kommer att tänka på den här föreställningen då jag läser om att nästa steg i utvecklingen kan vara att ta in så ­kallad förstärkt verklighet i nätdejtandet. I praktiken ska man kunna vända kameran i sin mobiltelefon mot en folkmassa, låta programvaran skanna av ansikten och leta upp dem i någon databas över folk som dejtar på samma sätt. Programvaran jämför kompatibiliteten med ens egna angivna egenskaper hos alla i närheten och presenterar resultaten t.ex. i form av procenttal. Tiopoängaren borta vid bardisken får alltså en helt ny innebörd. Som tillägg tänker jag mig att det knappast kan vara omöjligt för appen att visa dem man inte passar ihop med i svartvitt och de riktiga kapen i strålande fyrfärg.

Skillnaden som jag ser den är att föreställningen om mammas och pappas förs­ta möte låter naiv men mysig medan det här med mobilskanning låter rubbat. Motsatsen till kärlek är varken hat eller likgiltighet, motsatsen måste vara statistik. En app gör det enklare att hitta folk, men är jag ärlig mot mig själv vill jag inte veta exakt vem jag möter nästa gång jag tar en kaffe. Jag vill drömma och inte räkna, bli överraskad och inte konstatera, skriva en sång om hur jag inte hade någon aning om vad jag egentligen ville ha.