Skivrecension: Den försmådda Nielsenkonserten tar plats

Varför framförs vissa verk oftare än andra trots att det inte finns några kvalitativa skillnader och de  mindre kända verken borde ha samma förutsättningar att bli populära? Sådant grunnar musikkritiker på och i nio fall av tio är svaret givet: vanans makt. Det finns en delvis rätt slumpmässigt uppkommen kanon och ett verk som hamnat ute i kylan tenderar även ofta stanna där.

Ett bra exempel är Sibelius och Nielsens violinkonserter. Två av historiens bästa verk i genren, tillkomna ungefär samtidigt (1903/1905 och 1911) i ett avgörande skede av respektive tonsättares konstnärliga utveckling. Ändå är den förstnämnda en av de oftast framförda och flitigast inspelade, medan den sistnämnda är något av en kuriositet på konsertprogrammen.

En vanlig förklaring är Nielsenkonsertens tekniska krav men Nielsen var, liksom Sibelius, själv violinist och solostämman är precis lika idiomatiskt skriven och bara obetydligt knepigare än i Sibelius konsert. En annan är verkets längd, men den är ännu mer ohemul. Nielsens violinkonsert är 36 minuter i genomsnitt, vilket är 3–4 minuter längre än en genomsnittlig Sibeliustolkning, samma som Tjajkovskijs konsert och kortare än Beethovens och Brahms.

Stunder av skönhet

Glädjande nog har det börjat röra på sig åtminstone på skivfronten. I år har hela tre inspelningar av Nielsens konsert utkommit och det är bara att hoppas att även programmakarna, och därigenom den gängse publiken, skulle få upp ögonen för den här underfundigt livsbejakande musiken.

Alla tre har sina starka sidor och en naturlig jämförelsepunkt är Cho-Liang Lins och Esa-Pekka Salonens legendariska 80-talsinspelning, enligt många den bästa någonsin. Lins styrka är hans samtidigt aristokratiska och eldfängda musicerande och en ton som även i trängda lägen behåller sin värme.

Baiba Skrides tolkning för tyska Orfeo är mindre temperamentsfull än Lins, men har stunder av stor skönhet, och man kan framför allt beundra hennes rättframt chosefria sätt att närma sig musiken. Allt ytligt virtuoseri förefaller bannlyst och musiken får tid att andas. Santtu-Matias Rouvali och hans Tammerforsfilharmoniker ackompanjerar med geist, och de ställvis väl makliga tempona fungerar överlag ändå tillfredsställande.

Detta är den danske stjärnviolinisten Nikolaj Znaiders andra inspelning av Nielsenkonserten och det är svårt att se att den här aktuella liveversionen från New York skulle tillföra hans syn på verket några avgörande dimensioner. Genomgediget och laddat musicerande dock, även om finaltempot är alltför uppskruvat för att den sköna grundsvängen skall komma till sin rätt.

Ämabelt och koleriskt

Cecilia Zilliacus följer i sin inspelning av Nielsens violinmusik upp volym 1 med en violinkonsert som inte behöver skämmas för sig i sällskapet.

Läs recensionen av första volymen i Zilliacus serie

Zilliacus har kanske inte Lins klangliga raffinemang, men läsningen känns genomtänkt och uttrycksmässigt angelägen. Hon får ett utmärkt stöd av Helsingborgssymfonikerna och Daniel Blendulf och som bonus får vi de finfina soloviolinverken Preludium & Tema med variationer samt Preludio e Presto.

New York-filharmonikerna och Alan Gilbert kombinerar violinkonserten med den ämabla flöjtkonserten och den koleriska klarinettkonserten och kompenserar härmed för att Bernstein i sina berömda 60-talsinspelningar utelämnade violinkonserten. Även nu är det orkesterns soloflöjtist respektive -klarinettist som med den äran axlar solistmanteln, och skivan är sannolikt den mest lyckade i New York-filharmonikernas och Dacapos Nielsenserie.

Om Nielsens violinkonsert ännu delvis kan ge intrycket av jungfrulig mark är konkurrensen mördande i Sibeliuskonserten, vilket inte avskräckte Skride och Rouvali från att även spela in den. Tolkningen är reflekterande snarare än eldfängd, vilket inte nödvändigtvis strider mot musikens natur, och den intresserade får här en chans till direkt jämförelse mellan dessa så väsensskilda och omistliga verk.

Däremot blir jag inte klok på Orfeos programpolitik. Man ville, skojigt nog, ha med även Sibelius utsökta serenader för violin och orkester, vilket betyder att det krävdes två skivor. Dubbel-cd:n säljs i och för sig till priset av en enkel, men nog hade man kunnat fylla ut tomrummet med, till exempel, humoreskerna och de två melodierna opus 77.