Skivrecension: Nyckfull Nielsen förför
Första volymen i Cecilia Zilliacus inspelningsserie presenterar en ung och nyckfull Carl Nielsen.
Vol. 1. Cecilia Zilliacus, violin, Bengt Forsberg, piano. (dB Productions)
När Carl Nielsen inledde sin kompositörsbana var han ännu stadigt förankrad i romantiken, även om han snart orienterade sig i en egenartad, modernistisk riktning.
På skivan, som utgör första volymen i Cecilia Zilliacus inspelningsserie av Nielsens violinmusik, illustreras den här utvecklingen främst i skillnaden mellan violinsonaterna opus 9 och 35, skrivna med sjutton års mellanrum (1895 respektive 1912). Bägge sonaterna är stora ordentliga skapelser som tar nästan en halvtimme i anspråk, och medan den förra ännu är närmast brahmsk, har den senare redan prokofjevska underströmmar, med en akut dramatik.
På skivan finns också Nielsens två söta romanser, i D-dur och G-dur, som talar sitt tydliga språk om hur stadd Nielsen var i traditionen.
Mellan sonaterna ryms fem pianostycken opus 3. Styckena som är inspirerade av Grieg, Schumann, Mendelssohn, Gade, Hartmann eller varför inte Bartók bryter i någon mån mönstret och känns som ett främmande inslag, även om de i sig är charmanta i sin expressivitet i Bengt Forsbergs tolkning.
I ungdomsverken märks redan tydligt både koleriskheten och lekfullheten som utmärker Nielsens kynne, musikaliska drag som Zilliacus och Forsberg tar fram med finess.