Indierockens nästa nivå
Som kaktusar i en saltöken sög det sprängfyllda tältet av ungdomar i sig svettpärlorna från medelåldersmännen i Future Islands.
Vitsord:
Ibland kan Flow överraska, och det var precis vad som hände i Blå tältet på lördagen när kvällen avslutades av Baltimorebandet Future Islands.
I stället för ett kollektivt juckande till en given kvällsavslutning – tänk Die Antwoort från i fjol – bjöds det på helröj av på ett koppel äldre herremän.
Pinsamt nog har Future Islands totalt lyckats passera under min radar, jag får nöja mig med att stå och gapa och gunga till de få låtar jag hunnit höra.
Känslan av prydligt paketerat och färdigtuggat som skivorna förmedlar är bortblåst. I stället är det en stormvind som piskar över publikhavet.
Det var aldrig meningen att den här texten skulle bli till, men det som mötte mig på scen gjorde det omöjligt att låta bli.
Tänk Editors som möter Beach Boys, ett stänk av Them blandat med merenguetoner och en sångare som tar till growling, som för att frammana andar i publiken.
Man blir perplex av mindre. Och som en kompis så träffsäkert pekade ut är frontmannen Samuel T. Herring närmast en mix av Johnny Cash och Mixu Paatelainen, med en röst som påminner om Morrisey på steroider.
Det är en höftvickande lönnfet Herring i tajta svarta jeans och paisleyskjorta – med en blick som kunde mäta sig sig med Henry Rollins – som kommenderar över publiken. Och den lyder som ett gäng vargungar på scoutläger.
Som en Tony Soprano på speed grodhoppar sig Herring fram över scenen i en timme. Från under de mörka ögonbrynen stirrar han publiken nådlöst i vitögat, och besvaras av ett fullkomligt öronbedövande jubel.
Som kronan på verket bär trummisen Mike Lowry en stolt och lite grånad handlebar-mustasch, som för tankarna till James Hetfield.
Det är unisont klappkalas och allsång, och tankarna driver i väg till 1970-talets Manchester.
De som tror att kidsen bara bugar inför EDM-gudarna begår ett stort misstag. Indierocken lever och mår bra.