Sympatiska skottar, bombastiska britter

"Är man stark måste man vara snäll", brukar världens starkaste björn Bamse säga, men är man genomsnäll behöver man inte vara stark alls, kunde Stuart Murdoch säga. Vad han sade var i stället något så otippat som "Hello Finland, we are Belle And Sebastian and we came to party".

Sångaren och låtskrivaren Murdoch och de övriga fem i Belle And Sebastian formligen strålade av glädje och godhet då mespopparna från Glasgow återvände till Finland för första gången på fem år. Iklädd en klassisk randig Marimekko-tröja strödde Murdoch in "Finland" och "Helsinki" i lyriken alltid det gav sig, och flörtade sig igenom konserten med publiken som villigt åt ur hans hand. 

Bandet både såg ut och lät solidare och mer sammahållna än jag minns dem, trots att gitarristen Stevie Jackson i sin hänförelse av stunden glömde bort att sjunga, och man fick starta om Perfect Couples. Så elegant och smidigt gick ändå kommunikationen inom bandet att hela fumlandet nästan kändes koreograferat. Bara för att skapa känslan av omedelbarhet och närvaro. 

Belle And Sebastians samtidigt söta, sorgsna och sköra musik tar sats i ett känslomässigt ingemansland mellan det blyga hoppet och melankolins svarta galla, någonstans mellan klassmedveten försiktighet och en rättfärdig självkänsla. De har kallats "de mobbades soundtrack" men det är inget krav att känna sig utstött för att Murdochs vassa lyrik och ödmjuka leverans ska få strupen att knyta sig, hjärtat att slå ett extra slag och ögonvrån att tåras. 

Under det återhållsamma lugnet på ytan ligger en sjudande gryta av starka känslor och lurar, och det behövs inte mer än en diskret accentuering av finkänsliga trummisen Rico Colburn eller en trasig ton från melodican för att locket ska dallra till och lyfta en klump av odefinierade emotioner upp i halsen. Särskilt de två äldsta låtarna från i lördags – The Stars Of Track And Field och Electronic Rennaissance – hade den drabbande effekten. 

Inför den gamla sportlåten  – "we've got quite a few songs about athletics" – fortsatte Murdochs Helsingforshyllningar med en snutt ur Yles arkivfilm från OS 1952, åter ett publikfrieri som träffade rätt i finska hjärtan. Och när den ständigt vänligt leende frontmannen plockade upp ett tiotal fans på scen för att dansa med i The Boy With The Arab Strap var den tidiga lördagskvällen och löftet om party fullbordat.

Och om Stuart Murdoch gjorde allt för att skapa en avskalad och intim närvaro, blåste det från tvärt motsatt håll senare på samma scen, då lördagens självklara huvudartist Pet Shop Boys äntrade scenen med storslagenhet och full dekorum. 

Neil Tennant och Chris Lowe har formegtt själva popistorien sedan mitten av 1980-talet och Pet Shop Boys utgör i sig sin egen pophistoria. Bara de kalla branschsiffrorna som duon radat upp kan få en knäsvag – drygt femtio miljoner sålda album, fyrtiotvå (!) låtar på topplistorna, tre Brit Awards, sex Grammynomineringar mm. mm.

Det är nu trettio år sedan de tidiga hittarna West End Girls och Rent skrevs och de funkar fortfarande som arsenik. Under senaste tre år har Pet Shop Boys legat ute på vägarna med Electric Tour för de senaste albumen Elysium (2012) och Electric (2013) – en turné som i fjol tog dem till Pori Jazz och som Flowpubliken nu i lördags fick den äran att bevittna slutknorren på. 

Låturvalet och de knasiga scenkostymerna var samma som tidigare på turnén, men mörkret i Helsingfors gjorde den här gången den imponerande lasershowen större rättvisa.

Det bästa med Pet Shop Boys är trots allt inte den glittriga ytan eller Lowes krokande rytmer som gör att man inte kan stå still, utan Tennants gripande, nasala röst och den mörka lyriken den levererar. Ett discoband med budskap hör kanske inte till vanligheterna i dag – ja, jag tittar på dig, Calvin Harris, och ditt imbecilla dunka dunka – men på 1980-talet var det självskrivet att också synthare ska kunna sin världspolitik, livsångest och jämställdhetskamp. (Ett levande bevis är också Pet Shop Boys tyska kolleger Alphaville som samtidigt uppträdde i Vasa, förnedrande nog som förband till 90-talets flåsiga och plastöverdragna Roxette.) 

Ett tydligt tecken på den sanslösa rikedomen i Pet Shop Boys låtskattkista är att man lätt kunnat sammanställa en två timmars hitparad av bara låtar som inte spelades i lördags. Bland dem som däremot kommit med på turnélistan den här gången fanns dessutom flera nya bekantskaper – för vem har på riktigt följt med allt vad SB publicerat under senaste tjugo år? – som fungerade lika bra som de beprövade Opportunities, Domino Dancing eller lördagens publikfavorit, gayhymnen It's A Sin. Tennant besitter visserligen den outsinliga gåvan att allt som ljuder ur hans mun blir till rent guld, så det hade sannolikt varit honung för öronen även om han sjungit i Apulanta. 

Till de nya upptäckterna från albumet Electric hörde för mig den avslutande dansdängan Vocal där bryggan fint och precist summerade den överhängande känslan av kärlek i den varma sommarkvällen: "This is my kind of music!" 

-- 

Övrigt noterat på Flow: Besökarantal på lördag 23 000. Specialutmärkelse för grym sångröst: Seinabo Sey.