Florence, den enda rockguden
Florence Welch, en sorts kombination av naturbarn och väckelsepräst, trollband Flow. Tveklöst en av världens just nu största rockstjärnor!
Todd Terje, Flying Lotus, Tove Lo, Florence + The Machine
Det är lätt hänt att man tänker på glättiga barnprogram från 70-talet när norska Todd Terje & The Olsens ställer till med massdans i svarta tältet på årets sista Flowdag. Med låtnamn som Svensk Sås från debuten, tillika fjolårsskivan It's Album Time är det här flippad, sprudlande ljudperfektion för alla som gillar glad elektro. I stället för scenshow tittar vi lyckligt på varandra, lätta i sinnet av tempohöjningarna i favoriten Inspector Norse.
Borta i blå tältet är det glesare mellan raderna när amerikanska musikproducenten och rapparen Flying Lotus framför senaste skivan You're Dead! Klädd i svart mask med lysande klotögon bjuder han på kryptisk, alternativ hiphop. Någon beskrev känslan som att teleporteras direkt till framtidens musikscen. Det stämmer kanske, men just i dag känns Flying Lotus spökhusliknande ljudmix och backdroppen med fallande babyn nästan lite för svårt för Flow – på rätt sätt.
Smart hade ändå varit att placera honom i det mindre, svarta tältet där svenska poplöftet Tove Lo i stället drog fullt hus, så pass att en stor del av publiken knappt fick plats. Känd för radiohits i stil med Talking Body är Lo inte det mest alternativa artistvalet på Flow: här gäller i stället välproducerade refränger att vråla med i. En tanke är kanske att Lo, som till skillnad från Lorentz väljer att tala engelska i stället för svenska, skulle vinna på ett mer oslipat sound under spelningen som mest känns jämntjock.
Så till kvällens upplösning, den enda vi egentligen väntat på: engelska Florence + The Machine med betoning på sångaren, tillika röstgeniet Florence Welch. Likt ett nyfött naturbarn tar hon över scenen som en annan väckelsepräst. Ansiktets allvar, lungornas kapacitet och piruetterna i trumpetbyxor och bara fötter – allt med henne känns plötsligt spektakulärt och innerligt.
Allra, allra bäst blir det i gitarrdrivna What Kind Of Man, berättelsen om ett destruktivt förhållande som under årtionden slitit ut hjärtat på henne. Låten visar på utveckling: för några år sedan var uttrycket ännu försiktigt, inbundet. Nu brinner hela kroppen av besatthet, tyngd, storslagenhet. Inte ens under den kollektiva massången i Dog Days Are Over, där vi förväntas krama varandra, kan vi slita blickarna från henne. Här gäller inte en liga för sig, snarare ett helt eget universum. Florence Welch är tveklöst en av världens just nu största rockstjärnor.