Flowfredagen: En svettig historielektion
Flowfredagen bjöd på böner, discoskola och ett träningspass i hämningslöshet.
Lianne La Havas, Lännen-Jukka, Chic, Lorentz, Major Lazer.
Vill man vara elak är det fortfarande lätt att ironisera över Flow. Töntiga kepsar, obegriplig indierock, helt enkelt ett lyxreservat för täta kids som kan betala 170 euro för tre dagar fest. Men för den som har råd att ta sig in är avkastningen som bekant stor.
Fredagens startfält glittrade: av Lianne La Havas ögonskugga, av Nile Rodgers och Chics gigantiska discokista, av Major Lazers hysteriska danspass. Ett perfekt avbrott i all stil(o)säkerhet var dessutom J.Karjalainens enda spelning i år med hans alterego Lännen-Jukka. De rosiga folksångerna om USA i början av förra seklet, ackompanjerade av endast banjo, tar ner festivalen på jorden en stund. Tillsammans ber vi Lännen-Jukkas bön om att likt det vita lammet få hållas nyktra på andra sidan Atlanten, eller i alla fall över helgen.
En bit därifrån öppnar brittiska Lianne La Havas festivalens stora scen. Jämförd med Amy Winehouse och hyllad för sin förmåga att mixa stilar – allt från jazz till rock – är det en omväxlande men ändå lite för eftermiddagsdåsig show vi serveras. Bäst live blir spontant kaxiga What You Don't Do, även om det känns som om jag hört den förr.
Snabbspolning fram till kvällens historielektion undertecknad Chic featuring Nile Rodgers som svettas litervis i sin kamp för att återupprätta discon. Här är det läge att tala om ett rullband av 80-talsklassiker: I'm Coming Out, Upside Down och We Are Family, bland annat.
Men det är inte förrän Bowiedängan Let's Dance som folkmassan spärrar upp öronen. Vilken låt har den här mannen inte petat i? Och när den 63-åriga producenten Rodgers sedan berättar om cancern han drabbats av och hur han därför beslöt sig för att trappa upp antalet spelningar ytterligare – för att kunna dö levande – inser varenda en att disco är mäktigt och att Rodgers soulversion av Daft Punks Get Lucky är det enda vi egentligen behöver.
Borta i en trång industrilokal står en sårbar Lorentz Berger från Hornstull, framför flimmer ur tv-serien OC. Lik en mörk skugga av Nick Carter som han såg ut under guldåret 1999 spränger Loso Yamamoto (som han kallar sig) våra öron och hjärtan med sin vattenkammade mittbena och absoluta autotune. Osäkerheten på om Helsingfors vet vad det är frågan om blåser bort när varenda en längst fram kan orden i sista låten Allt från mig: Kan inte sova om nätterna! Har börjat göra yoga om nätterna! Mäktigt.
Slutligen är det tid för kaosshow à la Major Lazer. Trion som genast kräver fullständig hämningslöshet (klä av er!) leder fogliga tonåringar rakt in i sned långdans och så är festen faktum. Dj Diplo (Thomas Wesley Pentz), Jillionaire (Christopher Leacock) och Walshy Fire fyller utan problem stora scenen med sin pulserande röra av dubstep, electro, rap, reggae och dancehall. Bäst i kväll är ändå de kvinnliga dansarna som skakar sina kroppar med atletisk precision. Varenda muskel i oss spänns under träningspasset medan konfetti faller från en varm natthimmel.