Flow, söndag: Gim Kordon, Blood Orange, Real Estate, Janelle Monáe, m.fl.
Sommarvärmen höll i sig en sista dag och Flowfestivalen dukade upp ett smörgåsbord av godbitar på söndagen. Årets avslutande Flowrapport blir en lektion i begrepp som normcore, twerking och shoegaze.
Gim Kordon, Blood Orange, Real Estate, Janelle Monáe, Röyksopp & Robyn, Slowdive.
Flowfestivalen samarbetar som bekant med Way out West i Göteborg, och man kan spekulera kring vilken av festivalerna som drar det kortaste strået när det gäller tidtabellen.
Att många av de allra starkaste namnen spelade först på söndagen i Helsingfors skulle tyda på att det är vi som får dansa efter göteborgarnas pipa.
Men i år var det å andra sidan inget bekymmer. Sommarvärmen höll i sig en sista dag och supermånen gjorde sitt för att lysa upp Södervik under de sena timmarna. Med en så här stark lineup var det bara att kryssa mellan godbitarna.
För egen del startade dagen med en dos finsk indierock. Gim Kordon har förstås tagit sitt namn från en av indierockens största ikoner, Sonic Youths basist Kim Gordon, och bandet lutar också starkt mot nittiotalets alternativa scen – den typen av band som förknippas med Dave Markeys dokumentär ”1991: The Year Punk Broke”.
Kanske aningen för lite, för sent (bandet hade med fördel kunnat grundas för 20 år sedan), men att Aleksi Pahkala valt att sjunga – eller fulsjunga – på finska gör ändå att det här är mer än en retrogrej. En översatt version av The Lemonheads ”If I could Talk I’d Tell You” tackar man inte nej till på en söndag eftermiddag, en låt som Pahkala för övrigt tillägnade hans numera avyttrade skivaffär Stupido Shop.
Strax efter i blåa tältet: Blood Orange, vars frontman Dev Hynes brukar jämföras med Prince. Och visst svänger det på Daft Punk-nivå, även om låtarna förblir lite konturlösa för mig – jag kryssar dessutom rastlöst till en annan spelning samtidigt, med Brooklynbandet Real Estate. Mjuk indierock någonstans i gränslandet mellan Pavement och The Thrills, utmärkt när den lätta söndagsbrisen drar genom festivalområdet. Bandet står med sina Fendergitarrer högt över midjan och framkallar känslor av kalifornisk sextiotalssommar.
För övrigt handlar söndagen mycket om stil. Flow blir inte minst en studie i ”normcore”, en beskrivning av hipsters som klär sig ungefär som amerikanska pensionärsturister: urvattnad collegetröja, fulsnygg keps och praktiska joggingskor. När Robyn senare på kvällen kliver på scen efter att norska Röyksopp värmt upp med halva sin låtkatalog – i bastuliknande förhållanden – gör hon det med pullover och hockeyfrilla à la Matti Nykänen.
Detta toppas endast av André 3000 på huvudscenen en timme senare. Han utgör ena halvan av duon Outkast och klär sig i en overall med texten ”Narcissistic americans” och en peruk som för tankarna till Andy Warhol. Outkasts spelning känns också väldigt mycket som ett popkonst-projekt, med lager av ironier. Å andra sidan är nog bandet fullständigt allvarliga när de för in fokus i showen på de nedre regionerna. På Way Out West ställdes arrangörerna till svars för att Outkast projicerat enorma bilder av lättklädda kvinnor över storbildsskärmarna. I Helsingfors tycks det mest inspirera publiken att börja twerka. ”What the Hellsinki!”, ropar André 3000 och Big Boi, gång på gång, som om det är den roligaste ordlek de någonsin hört.
Nu är det redan mörkt och dagens svåraste beslut måste göras: se sydafrikanska rapduon Die Antwoords hispigt uppskruvade rap eller de återförenade shoegazelegenderna Slowdive? Eftersom jag hamnat i ett gäng med gamla Vasabor får det avgöra: vi drar alla mot Slowdive. Bandet gjorde några skivor på nittiotalet, lade ner, och återförenades i år. Det gjorde de rätt i. Om jag säger Twin Peaks förstår ni ungefär vad det handlar om: svävande, drömska melodier över en matta av reverbtunga gitarrer. Lite som My Bloody Valentines spelning fjol men betydligt skonsammare mot örat och magen. Många i publiken tycks ha väntat i 20 år på den här spelningen och jag tror inte att någon är besviken.
Och då har jag inte ens nämnt Janelle Monáe på stora scenen på eftermiddagen – en supertajt spelning som förenade det bästa hos The Ronettes flickpop och The Hives funkiga kritstrecksrock. Det kändes nästan som lördag – men det var söndag. Och bra så.