Flow • Och till slut vinner Frankrike
Lördagskvällen på Flowfestivalen var uppdelad i rock mot electro, och en dj-duell på slutet som Frankrike vann.
Det ska erkännas direkt att Manic Street Preachers aldrig hört till banden som övertygad denna reporter. Förutom en handfull väloljade hits handlar det närmast om att tolerera dem, och hur de någonsin vuxit till stadionstorlek är ett fullständigt mysterium, då själva talangen och särskilt melodierna liksom aldrig når ända fram.
Men att James Dean Bradfield och Nicky Wire har vänner i Finland blev ändå solklart på Flow – mer solklart än lördagens väder, om ni ursäktar åsnebryggan – liksom det blev redan på den slutsålda The Circus-spelningen i maj. Tjugo år fyllda Motorcycle Emptiness fick igen inleda setet och jag söker efter något att fästa diggandet vid, men det enda jag kan tänka är att detta band är ett fullständigt haveri också stilmässigt: Bradfield i sin svarta kostym påminner om en Labourpolitiker på fredagsöl medan Wire ser ut som en knubbig överårig poppunkare. Tänk Billy Joe Armstrong i brittisk version.
Men det funkar, förstås, sounden är grymt behagliga och spelrutinen på topp, och jag tröstar mig med att man inte behöver gilla allt som är gott. Till exempel kåldolmar.
Inne på lilla Tiivistämö-klubben (nåja, liten jämförd med festivalens megaestrader) startade gitarrmanglarna Teksti-TV 666 sitt set i ett färdigt övermoget klimat. Väggen av varm fukt slår emot en vid dörren och temperaturen stiger med ca 15 grader. Att andas syre kan man bara glömma.
Men den kvart man hann glo på de tre (3) gitarristerna innan kroppen automatiskt började stänga ner livsviktiga funktioner övertygade åter om att det kan bli något av de kraut-shoegaze-noise-lärlingarna. Referenserna till genrens förebilder ekar där någonstans bakom väggen av distade gitarrer, och det att man sjunger på finska ger en extra nivå av … ja, ursäkta mig alla, men ordet jag tänker på är ”gullighet”.
Teksti-TV 666 kommer att spela flitigt på klubbar i höst, gissar jag. Kan med fördel rekommenderas!
Utbudet av intressanta artister är faktiskt Flows största problem, de är helt enkelt för många, och man finner sig ofta kryssa planlöst mellan scenerna bara för att få en skymt av den där helt okända men megahypade vemfanärdethärnudå. Så gick till att jag fick lära mig om 19-åriga old school-rapparen Joey Badass och hans gäng av 47 på olika sätt talangfulla kompisar i Brooklyngänget Pro Era.
Så ramlade jag också in på brittiska James Holdens med livetrummis kryddade dj-show. Minns ni det finska freeware-musikprogrammet Jeskola Buzz, som figurerade vid millennieskiftet? Det är därifrån Holdens minimalistiska – satanistiska, till och med – ljudvärld lär härstamma.
Riktigt bra stuff, men dessvärre stode det samtidigt The National på huvudscenen i programmet, och det är ett band jag lärt mig att inte missa på festivaler.
Sångaren Matt Berninger är den senaste i en lång linje av vokalister som bevisar att den ultimata (sång)rösten är en mörk, lite släpig och bomullsmjuk baryton. Liksom i fallet Leonard Cohen tror man konstant att Berninger har något oerhört pregnant att meddela världen genast han öppnar käften. Och bandet hans, hur oansträngt de bara flyter fram och väver en självklar miniatyrvärld omkring sig dit alla är välkomna. Och som för att bekräfta inbjudan ger sig Matt alltid ut på ”själavandring” genom publiken. Närbilderna efter konserten på hulkande flickor sitter just rätt i koreografin.
Kvällens avslutande artistdilemma var valet mellan två dj-kungligheter, brittiska Jamie XX i det svarta eller franska Kavinsky i det blå tältet. Många beklagade sig över splittringen, men kanske var det ett medvetet smart drag av programmakaren att tvinga de 20 000 festsugna besökarna att dela upp sig. Trängseln vid bägge estraderna var enorm, men i mina böcker drog Kavinsky till slut det längre strået.
Som jag fick mig förklarad så kräver kanske Jamie XX’s mer eteriska och ostrukturerade trance att man simmat djupt i och fattat genrens finesser. Men man behöver ju inte tycka om allt, trots att det bevisligen är gott. Till exempel läderaktiga single malt-whiskyer.
Men den som inte tycker om Kavinsky har nog fel på både öron och smaklökar. En mer tillgänglig och medryckande show av en anonym figursilhuett bakom en laptopp där hundra meter borta uppe på scenen har jag sällan upplevt.
Det fanns heller ingen risk för flopp – Kavinsky kom uttryckligen för att spela upp sitt succéalbum Outrun (2013) med bland annat crossoverhittarna Odd Look och förstås Nightcall (2010), som fick avsluta bombardemanget av strobes. En knut väl värdig en Flowlördag.