Flow: Skrillex, Jessie Ware, Mirel Wagner
Om DJ-stärnan Skrillex tog publikfrieriet mot astronomiska höjder var inhemska löftet Mirel Wagner knappt hörbar i sin inbundenhet. Fredagens Flowfestival bjöd på stora kontraster.
Skrillex, Jessie Ware, Mirel Wagner, m.fl, 8.8. Södervik.
Kanske har DJ:n som figur aldrig varit större än i dag. Samma år som rockbandet Coldplay samarbetar med den svenska 25-åringen Avicii bokar Flowfestivalen ett av sina största DJ-namn någonsin, Skrillex.
Det skedde inte helt utan höjda ögonbryn. Skrillex? Skulle man inte få 100 små navelskådande indieband för samma pengar?
Å andra sidan föddes Flow ur kölvattnet på festivalen Koneisto, som helt och hållet tillägnades elektronisk musik. Dessutom har DJ-bokningar blivit så gott som synonymt med rockfestivaler på senare år.
Av publikreaktionen att döma var det ingen fråga om att det var rätt val.
Skrillex heter egentligen Sonny Moore och började göra dansmusik när han upptäckte dubstep och house efter att ha spelat i ett hardcoreband i Kalifornien. Han räknas till världens bäst betalda DJ:ar och lär få motsvarande 10 miljoner euro per spelning. De som säger att en DJ inte gör någonting annat än står framför en laptop har inte sett hur 26-åriga Moore hoppar runt som en lemur på sitt DJ-bord. Redan samma kväll flyger han vidare till Köpenhamn för nästa gig.
Som recensent kan man känna sig lite överflödig. På en Skrillex-konsert lägger man inte pannan i djupa veck och antecknar låtlistor. Här handlar allt om den stora, massiva kropp som sätts i rörelse av de explosiva basgångarna. Det går att uppfatta bitar av låtar – från Lejonkungen-samplingar till Daft Punk-gitarrer – men framför allt tycks det gemensamma intresset hos både artist och publik vara att jaga efter maximal förlösning. På skärmen snurrar flimrande filmer där kroppar med Anonymous-masker vansinnesdansar, och det känns som att vi bjudits in i ett energidrycks-doftande pojkrum inrett med flimrande strobolampor.
Publiken går från försiktigt uppskattande till dionysisk dekadens på en halvtimme. Mot slutet börjar kläder åka av. Jag har inte sett ett rum explodera så här sedan vi ordnade kalas hemma och bjöd hela dagis.
Samtidigt på huvudscenen: Jessie Ware, en brittisk sångerska som tycks ha lånat både musik och garderob från souldrottningen Sade. Det är sensuellt och mjukt, men kanske också lite urvattnat.
I stället väntar jag på inhemska stjärnskottet Mirel Wagner, en 27-årig Esbobo som imponerade tidigare i år när hon skrev på för det amerikanska skivbolaget Sup Pop, som en gång i tiden huserade självaste Nirvana.
Wagners mörka ballader har också mera gemensamt med Kurt Cobains låtsnickeri än någon samtida pop, framför allt inhemsk sådan. På Flow sitter hon ensam med en gitarr i mitten av den så kallade ballongscenen, totalt oberörd av allt runt omkring henne. Kontrasten till Skrillex punkiga urladdning kunde inte vara större. Wagners musik drunknar tyvärr snabbt i det omgivande festivalsorlet. Jag ser framemot att se henne igen i en bättre inramning.