Flow • Personalchefer, fantomer och några vykort från förr
Om det var många som retat upp sig på att ”mainstreamstjärnan” Skrillex skulle uppträda på Flow var det ingen som visade någon besvikelse när han väl börjat.
Blåa tältet fylldes till bräddarna av svettiga kroppar och kanske kunde man faktiskt skymta en liten figur där nånstans bakom laptoppen och bombardemanget av beats och breaks.
Intensiteten i Skrillex dubstep har inte fösvunnit nånstans, mainstream eller ej, och min personliga galla räcker inte till för att säga ett ont ord om showen.
Samtidigt var det nog som att komma hem till förra millenniet då man böt utsikt till postrockveteranerna Slint, som nu efter trettio år i branschen – varav hälften på torrdocka – uppträdde i Finland. Och visst var Slint som ett vykort från forntiden, från en tid när det var ok att bara gnida i evigheter på ett riff och låtsas vara trippande shamaner. När det efter en timme äntligen lät som om de skulle komma igång med en låt visade det sig vara crescendot till sista stycket. Men tack!
Jessie Ware var en ny bekantskap, och nu får genderpolisen ursäkta men mer tjejig musik är det svårt att föreställa sig. Tydligen hade Jessie nyligen gift sig och bjöd mellan låtarna på upprepade bekräftelser om hur lycklig hon nu var, och hur underbart inspirerande killen där hemma är. Inte alls oävet musikaliskt, stundtals faktiskt riktigt groovigt och Jessies personliga och starka röst är det inget fel på alls. Däremot spårade det alltför lätt ut i meningslösa poparrangemang. Och ursäkta mig igen, men fru Wares utseende var nog det jag i första hand kommer att minnas – intrycket av en överambitiös personalchef på ett medelstort företag vägrar lämna mig.
Och på tal om starka röster – inhemska electroduon Phantom blev kanske fredagens höjdpunkt, och särskilt då klassiskt skolade vokalisten Hanna Toivonen som drog fram i helt egna tonarter och sfärer. Krävande och balanserande i utmarkerna av det outhärdliga, men just därför så fint. Hade velat vrida upp volymen ytterligare och låta öronen atombombas av vokalnoiset, men det var farligt nära tinnitus redan då Toivonen riktigt krämade på.
Sätt Phantom på minnet, de har något speciellt på gång.
Vi gav också Bonobo, Paul Kalkbrenner och Mos Def sina chanser, men ingen lyckades trollbinda längre. Kalkbrenners old school tehno var som nostalgiskt lösgodis för vänner av genren, och Mos Def seriösa – religiösa – hiphop fick en att undra vem sjutton den där killen är egentigen.
Darkside i Blåa tältet var tydligen det man skulle avsluta kvällen med, men man kan faktiskt inte se allt med bara två ögon, som dessutom sitter fast i en och samma skalle, och skallen … ja, ni vet.