Filmrecension: Halvdan thriller, lyckat relationsdrama
Hypnotisören är inte nåt vidare till thriller. Men det är en oerhört snygg produktion – stämningsfull och påkostad, med våldet i en biroll, tycker recensenten.
Thriller
Manus: Paolo Vacirca, efter en roman av Lars Kepler. Foto: Mattias Mantero. I rollerna: Mikael Persbrandt, Tobias Zilliacus, Lena Olin, Jonatan Bökman, Oscar Pettersson.
När Lasse Hallström, den svenska filmens förlorade son, gör comeback på hemmaplan (det har gått ett kvartssekel sedan senast, Mer om oss barn i Bullerbyn hette filmen) finns utropstecknen där redan på förhand.
Inte bara utsågs Hypnotisören, som filmen heter, i en handvändning till svensk Oscarskandidat. Hallström är i farten med en dramathriller och bästsäljare – signerad Lars Kepler, en signatur med kopplingar till författarparet Ahndoril – där det obligatoriska mordmysteriet får sällskap av ett relationsdrama som inte fungerar endast som garnering.
Till saken hör att det är tungviktare i stil med Mikael Persbrandt och Lena Olin som tar sig an de emotionellt upprivande rollerna i filmens centrum – ackompanjerade av en viss Tobias Zilliacus som gestaltar Joona Linna, kriminalkommissarie med finländskt påbrå.
Innan man vet ordet av har den sistnämnda tre bestialiska mord på sitt skrivbord. Först ut är en gymnastiklärare med spelskulder, sedan hans fru och dotter. Det fjärde offret, en tonårsson, vårdas på Danderyds sjukhus.
I bilden finns också en storasyster, spårlöst försvunnen, och det är med tanke på hennes välbefinnande som Joona Linna insisterar på att omedelbart förhöra den svårt skadade ynglingen. Men det låter sig inte göras på normal väg.
Alltså tillkallar man Persbrandts psykiater (och hypnotisör), specialiserad på behandling av traumatiska tillstånd. Och som bekant slutar det inte här. Fram träder bilden av ett äktenskap – Lena Olin spelar hustrun Simone – som präglas av svartsjuka och misstro, även otrohet. Det är för övrigt de goda nyheterna.
Det ska genast sägas att Hypnotisören inte är nåt vidare till thriller. Det är en oerhört snygg produktion, stämningsfull och påkostad, med våldet i en biroll, med Stockholm i vinterskrud, och intrigmässigt finns det ju att ösa ur.
Men även om manusförfattaren Paolo Vacirca gör sig av med bråtet (läs: de många och långa terapisessionerna, en rollspelsvärld som spårar ur) finns här dramaturgiska lösningar som är mindre lyckade.
Förutom att det incestuösa motivet, tvivelsutan en temperaturstegrare, offras till förmån för nåt annat har man vänt och vridit även på övriga element. Utan att nödvändigtvis ta igen det på gungorna, så att säga.
Som en följd av detta finns den dramatiska nerven inte alltid där – sett ur ett thrillerperspektiv. Men desto bättre fungerar den relationsmässiga biten, med en Persbrandt (trött och sliten, golvad av sömnlöshet och elaka kvällspressrubriker) och Olin (oj vad roligt att se henne i en kvalificerad produktion av det slag som Hollywood pantar på) som rätt och slätt håller på att ta kål på varandra.
Tobias Zilliacus då? Tja, han står på sig i det namnstarka sällskapet. Zilliacus är kanske inte den typiska karaktärsskådespelaren, mera leading man-material, men det lätt trubbiga, kantigt finlandssvenska (ja, Mumintrollet finns med på ett hörn) sitter som handen i handsken.
Zilliacus sätt att göra ensamvargen Joona Linna, en man som till synes saknar ett privatliv, är inte bara socialt handikappat. Det är också avslappnat och förtroendeingivande och saknar kontaktytor till de blågula polisfilmsklyschorna.