Filmrecension: Blitzkrieg med blandade karameller
Satiren i Iron Sky håller inte riktigt måttet. Men skådespelararbetet och de tekniska finesserna får recensenten på gott humör.
Komedi
Manus: Vuorensola, Michael Kalesniko. Foto: Mika Orasmaa. I rollerna: Julia Dietze, Götz Otto, Christopher Kirby, Tilo Prueckner, Udo Kier.
De bästa idéerna är ofta de knasigaste idéerna, som när Tommy Wirkola i norska zombiefjällhytteopuset Död snö väcker ett gäng övervintrade nazisttokstollar till liv. Ein, zwei, die!
I Iron Sky, en finländsk-tysk-australisk samproduktion, bjuder Timo Vuorensola över – en gång för alla. Inte bara är Iron Sky större och vackrare, den omgivande produktionsmiljön är minst lika intressant.
En icke oansenlig del av finansieringen kommer ju från ”crowdsourcing” (läs: det är inte pappa utan pojkspolingarna som betalar) och även i övrigt har nätgemenskapen haft en central roll i arbetet. Om det så gäller idékläckandet eller marknadsföringen.
Filmen då? Det är en svart komedi som låter förstå att ett antal tyska nazister i slutet av andra världskriget lyckades fly till månen, rättare sagt dess skuggsida. Där har man i lugn och ro förökat sig samtidigt som man byggt upp en respektingivande vapenarsenal - i väntan på det rätta ögonblicket att göra comeback.
Det är när en bemannad rymdfarkost har vägarna förbi och en intet ont vetande astronaut (Christopher Kirby) trampar i klaveret som varningsklockorna i Fjärde riket ringer. I förtruppen anno 2018 ingår mönsterleven Klaus Adler (Götz Otto) och hans käresta, den idealistiskt sinnade Renate Richter (Julia Dietze) som när hon i New York får syn på en oklippt version av Chaplins Diktatorn kommer på andra tankar.
Adler däremot är av starkare virke, liksom Rymdführern (Udo Kier, som man gärna hade sett lite mera av). För att inte tala om amerikanska presidenten, en krigstokig Sarah Palin-klon (Stephanie Paul), som i den nazistiska hotbilden ser en chans att plocka politiska poäng.
Visuellt snyggt
Om vi börjar med de goda nyheterna: på det tekniska och visuella planet behöver Iron Sky-makarna inte skämmas för sig. Det fjärde riket är en scenografiskt inbjudande skapelse och den avslutande ”rymdinvasionen” – med luftfarkoster som Tannhäuser och Götterdämmerung – får det mesta i Battlestar Galactica att blekna.
Skådespelararbetet, en av de springande punkterna i Timo Vuorensolas näthit Star Wreck: In the Pirkinning, är lika övertygande. Tyska Julia Dietze är bra söt som ”scouttös” på villovägar och Götz Otto - med en streetcred hämtad från Hitlers sista dagar -rullen Undergången, citerad i filmen – blir ingalunda tvåa.
Tyvärr håller manuset inte samma klass. Satiren/parodin är en knepig genre och få är de scener där det verkligen lyfter. En är den där den finländska FN-ambassadören tvingas medge att Finland är det enda land som inte utvecklat några massförstörelsevapen. Skäms på sig!
Och sekvensen där den nordkoreanska FN-tomten låter förstå att det är Den store ledaren som står bakom de intergalaktiska trakasserierna är obetalbar. Som hämtad ur Stanley Kubricks Dr. Strangelove.
Men ofta känns det tunnsått och lättköpt. Att år 2012 gå åt Sarah Palin är lite som att slå in öppna dörrar (fråga Tina Fey, experten på området) och de farsartade ”pojkklubbsskämten” hör kanske hemma i en annan film.
Å andra sidan utstrålar projektet en galenskap (i ordets positiva bemärkelse) som inte förtjänar att tigas ihjäl. Faktiskt kunde man påstå att Timo Vuorensola, besläktad med filmskapare som Jalmari Helander (Rare Exports) och AJ Annila (Jadesoturi), redan nu skrivit om den finländska filmens vokabulär.
Arga tippor förpliktigar, iron sky is the limit.