Mumindalen och livets mening
Barn- och ungdomsboksförfattaren Jukka Laajarinne har med stor kärlek gett sig i kast med att korsbelysa muminvärlden och existentiell filosofi. Oscar Rossi finner dock att det inte räcker med kärlek allena.
SAKPROSA
Mumin och tillvarons gåta
Övers. från finskan Janina Orlov
Schildts 2011
I förordet till boken Mumin och tillvarons gåta berättar Jukka Laajarinne hur han under tonårens turbulenta år hittade till Mumindalen och hur han där fann svar på sina frågor om livets mening.
När Laajarinne senare, under universitetsåren, kom i kontakt med existentialismen, sa det klick. Han insåg att de existentiella filosoferna grubblade över samma frågor som Tove Janssons karaktärer.
Tanken är alldeles strålande, och Laajarinnes bokprojekt är genomfört con amore. Men hur än jag önskar att jag kunde följa honom i spåren och tillägna mig boken med samma tillgivenhet som den är skriven med, kommer jag ständigt till korta. Tyvärr räcker det inte med kärlek allena.
En ständig hemlöshet
Det är inte så att det saknas intressanta uppslag i boken. Exempelvis kan man hålla med Laajarinne om att muminböckerna är en enda stor skildring av hemlöshet, i både fysisk och existentialistisk bemärkelse. Folk är ständigt på vandring i muminvärlden – antingen på grund av privata kantstötningar eller stora naturkatastrofer – och många av karaktärerna lider av svåra nojor och mår direkt illa.
Men Laajarinne har svårt att ge stöd åt sin existentiella läsning av allt som rör sig i Mumindalen, och ofta glömmer han bort sig i långa referat och ännu längre citat, medan själva poängen suddas ut. Ihoplänkandet av muminologin och filosofin vill sig inte riktigt och rundgången i resonemang och begrepp är legio: ”Kanske vägen är viktigare än målet. Eller som Kierkegaard säger: Sanning är inte sanning, det är vägen som är sanning. Så är det verkligen!”
Här går det undan: hypotes, citat och, huxflux, ett påstående. Här finns inga citationstecken som skulle klargöra om det sista utropet är ett uttryck för Laajarinnes eller Kierkegaards exaltation, men gissa kan man alltid.
Bokens notapparat är till ingen hjälp, eftersom det saknas sidhänvisningar. Att kunna slå upp citaten i de ursprungliga sammanhangen hade mer än lovligt ofta varit en förutsättning för förståelsen. Dessutom hänvisar noterna ständigt till fel verk.
Nej, det håller inte
Också gällande rent muminmaterial kan Laajarinnes läsning bli helt galen. Postulatet att den av Mumintrollet utsläppta förfadern skulle ”representera vår djuriska sida, drifternas värld”, är lika märkligt som det är humoristiskt. Visst kan man tolka fritt, men nog måste läsningen ha stöd i texten.
Episoden med förfadern finns i Trollvinter, en roman där det inte finns ett uns av sexualitet eller drift. Snarare tematiserar boken sociala roller och ansvar för nästan, samt barnets individuella uppvaknande.
(Jo, det lilla krypet Salome blir förälskad i skidåkardåren till Hemul. Men det är snarast en dramaturgisk kontrasteffekt till att ingen annan kan stå ut med honom.)
Det som här släpps ”ur skåpet” är snarast en rubbad självbild: den svarta och rufsiga förfadern är ett osäkerhetsmoment i Mumintrollets genealogi och hans iver att vara borgerligt proper och fin i kanten. Men Laajarinne piskar sin motvilliga begreppsåsna över bryggan: ”Drifterna finns ju nedärvda i generna.”
Nej, det håller inte. Och inte heller det att förlaget släpper igenom formuleringar som att David Hume var en filosof ”som levde redan på 1700-talet”. Den ofrivilliga komiken låter på kornet som Sally i Snobben, vars utsökta skolarbete passar här som sista ord. I egen översättning: ”Det antika Grekland var före sin tid och vår. De hade ingen tv, men de hade mängder med filosofer. Personligen skulle jag inte vilja använda hela kvällen på att titta på en filosof.”