Mumintrollets bästa vän

När diskussionen kring Mumin och sex inleddes hade jag just påbörjat läsningen av Alan Hollinghursts nya roman, The Stranger’s Child. Förutom mina egna bifokala glasögon behöver jag en osynlig manick som kallas gaydar. Romanens 16-åriga Daphne, som lever i 1910-talets England, saknar gaydar. När hon möter sin bror och dennes vän Cecil i trädgårdens skymning, fäster hon sig inte vid gräsfläckarna på Cecils kläder eller vid broderns sätt att hastigt knäppa kostymjackan.

Det är självklart att man som barn läste Muminböckerna på ett helt annat sätt än vad man gör som vuxen. Jag är övertygad om att Tove Jansson hade bara en avsikt när hon mot slutet av 1950-talet skrev Trollvinter: att skriva en vintersaga för barn. Även hennes vuxenböcker saknar explicita sexuella skildringar.

Som barn tyckte jag att Too-ticki var ganska jobbig i sin likgiltighet inför Mumintrollets rädsla för den nya och mystiska årstiden. Teckningarna var minst lika viktiga som texten. I sin formlösa tröja och med det hemska, krokförsedda fiskedraget hängande från bältet såg Too-ticki ut som en man! Ord som androgyn eller butch var okända i början av 1960-talet, då kvinnor helst skulle se ut som Liz Taylor.

Jukka Laajarinnes tolkning av den utsläppta förfadern som en representant för drifternas värld tycker jag är träffande. Även Hunden Ynk representerar de förträngda drifterna: han fascineras av de vilda vargarnas tjut. I sin sorgegrop drömmer han om livet som varg bortom Ensliga Bergen.

Kapitlet om de hemlighetsfulla handlar också om dolda drifter som blir synliga; som barn tyckte jag att det var bokens långrandigaste kapitel. Utan att känna till ordet pedofili tyckte jag också att det var hemskt och opassande att det lilla knyttet Salome frivilligt följde med den stora och fullvuxna hemulen (som visserligen förträngt sin sexualitet med för mycket sportande).

Michel Ekman omnämner den förlorade sommaren som ett slags metafor för heteronormativitet. Men det är just hit som Mumintrollet återvänder i slutet av Trollvinter. Världen är som förut: vårsolen skiner, han älskar sin mamma – och väntar på Snusmumriken.

Om Snusmumrikens och Mumintrollets eventuella homoerotiska relation kan den vuxna läsaren, om han eller hon så vill, läsa mellan raderna. I Trollvinter läser Mumintrollet Snusmumrikens vårbrev om och om igen. I Kometen kommer presenterar Mumintrollet honom som sin bästa vän, medan Snorkfröken och Snorken enbart nämns vid namn (hemulen är frimärkssamlaren). I berättelsen Vårvisan undviker den frihetsälskande Snusmumriken att återvända till Mumindalen och trollet, som väntade och längtade så förskräckligt.

I Historien om den sista draken i världen hettar det till riktigt ordentligt. Mumintrollet drabbas av svartsjuka när den vackra draken fattar tycke för Snusmumriken i stället för honom. Draken, som bemöter smekningar med brännande små hugg, kan ses som en rastlös ung person, kanske en hustler. I slutet återförenas mumriken och trollet. De påminner om ett äldre, stadgat gaypar, som tål små snedsprång med sköna, nyckfulla ynglingar. Snusmumriken konstaterar: Såna där små drakar gör vad som faller dem in.

Även Muminpappan vill kasta loss. Drabbas han, liksom pappan i Siri Hustvedts Sorgesång, av flyktbeteende, ett dissociativt fuguetillstånd, när han plötsligt vill ge sig av? Han fascineras av hattifnattarna, starkt uppladdade vid åskväder. Deras mekaniska dans påminner om nutidsungdomars hemliga rejv-fester – ingenting för en riktig pappa!

Och Filifjonkan – en ensam kvinna, förmodligen hetero, som förtränger sin sexualitet? Berättelsen Filifjonkan som trodde på katastrofer är definitivt för vuxna, liksom Filifjonkans predikament i Sent i november. Den orgastiska tromben far i väg med husets alla fina saker, bara trasmattan blir kvar. Filifjonkan lär sig att dyka i sensommarens dyningar. Gafsan, moralväktaren, förstår sig inte på det roliga. I slutet av berättelsen brister Filifjonkan ut i ett befriande skratt blandat med tårar.