Trollvinter handlar visst om sex

”Trollvinter, en roman där det inte finns ett uns av sexualitet eller drift. Snarare tematiserar boken sociala roller och nästan, samt barnets individuella uppvaknande” skriver Oscar Rossi i sin recension av Jukka Laajarinnes bok Mumin och tillvarons gåta (Hbl 28.6). Det förefaller mig vara en ganska begränsad läsning av en bok som i sin rikedom och klokhet mycket väl kan omfatta både sexualiteten och det som Rossi räknar upp.

För mig är det självklart att Trollvinter handlar om det sexuella uppvaknandet i förbindelse med en stark känsla av skuldbeläggande. Tecknet på skulden är att Mumindalen, där det hittills alltid varit sommar, har förvandlats till ett kallt och sterilt vinterrike. Dessutom gör det unga Mumintrollets upptäckt av sin sexualitet honom ensam. Hans livserfarenhet räcker ännu inte till för att föreställa sig att andra människor skulle ha upplevt något liknande. I sin egen värld är han nu den enda vakna i värld av sovande.

Frågan är förstås varför det sexuella uppvaknandet är så starkt förbundet med skuld, kyla och sterilitet. Trollvinter aktualiserar det svåra problemet hur mycket ens läsning får låta sig påverkas av vad man vet om författarens eget liv. I just det här fallet skulle jag vilja påstå att vi får en rikare och mer tänkvärd läsning genom att relatera till Tove Jansson själv. Som vi vet var författaren homosexuell, och att läsa Trollvinter som en berättelse om det komplicerade uppvaknandet till en från majoritetsnormen avvikande sexualitet är inte långsökt. Faktiskt har Tove Jansson själv gett nycklarna till denna läsning genom att som karaktären Tootikki porträttera sin egen partner Tuulikki Pietilä. Tootikki är Mumintrollets mentor i romanen, den som lär honom att glädja sig åt det som är i stället för att gnälla och längta efter en förlorad (heterosexuell) sommar. Och det är förstås, däri har Oscar Rossi rätt, en lärdom som är tillämpbar på livet i dess helhet, också utöver sexualiteten.

Michel Ekman är litteraturvetare och kritiker.