Kaj Korkea-aho: Oron

Jag hade knappast kommit ihåg så mycket av oron om det inte varit för att jag redan då var en skrivande människa. Dagboken från augusti 1998 är i vanlig ordning ödesmättad, detaljerna är (alltför) många; sömnlösa nätter, dålig mage, kallsvett.

Min oro var oftast pragmatisk, vilket väl på sätt och vis var en lättnad – det fanns många jämnåriga även i min årskull som gick med allmän, svårdefinierad tonårsångest. Jag ängslades inför särskilda händelser. Speciellt återkommande var rädslan för olika slags talsituationer. Då jag inledde mitt åttonde läsår för halva livet sedan mådde jag dåligt på grund av ett stundande föredrag i finska.

Det var inte ens nära förestående – det enda jag visste var att det skulle ske någon gång under hösten, det hade läraren i förbifarten nämnt på våren i sjuan, utan att ha en aning om vilket illamående hon utlöste hos den spinkige pojken i alldeles för stora kläder. Jag skrev redan samma kväll i panik ett utkast till ett föredrag, som för att utröna om jag skulle klara av det eller inte, utan att ha en aning om vad som egentligen förväntades av oss.

Jag hade en konkret krok att hänga upp min rädsla för föredrag på, men jag är inte alls säker på att jag skulle ha upplevt det så värst annorlunda om jag inte hade stammat. Att jag hade talfel var och är givetvis en komplikation i många situationer, men lika mycket oroade jag mig som femtonåring för att glömma vad jag skulle säga eller för att jag skulle säga fel, att hela klassen skulle märka hur dålig jag var på finska. Oron var komplicerad och alldeles överväldigande, omöjlig att helt och hållet förstå som vuxen, overklig om det inte var för dagbokens minnesbilder.

Föredraget visade sig vara en muntlig bokrecension som jag i sista stund bad om att få hålla privat tillsammans med läraren utanför lektionstid. Det fick jag, och det gick väl hyfsat. Jag pustade ut, men eftersom summan av oro var konstant började jag genast grubbla över att jag av någon obegriplig anledning lovat sitta i en panel som skulle intervjua kommunalvalskandidater.

När jag för en tid sedan föreläste inför en grupp högstadielärare fick jag frågan vad jag tycker karaktäriserar en bra lärare. Jag svarade något i stil med någon som känner passion för sitt ämne. Säkert ett svar på den sanna sidan, men ändå en efterhandskonstruktion – om jag faktiskt försöker minnas lärarna från min högstadietid minns jag väldigt lite av deras sätt att undervisa och inget av vad de lärde mig. Nä, det viktigaste för en lärare måste vara att man aldrig glömmer hur allvarligt och förvirrande det är att vara tonåring. Resten av pedagogiken är bieffekter.

Kaj Korkea-aho är författare