Kaj Korkea-aho: Bostadsköp

Det krävdes en skilsmässa och ett ögonblick av totalt vansinne för att jag till sist skulle lyckas köpa en bra lägenhet i Helsingfors. När jag ringde hem till Österbotten för att berätta de goda nyheterna möttes jag ändå av bestörtning: priset, herregud. Jag betalade nästan tre gånger mer för mina fyrtiofem kvadratmeter i stan än min storebror sammanlagt betalade för sitt egnahemshus, sitt garage och sin tomtmark i Jakobstad. Jämförelsen är lika spektakulär som den förstås också är ovidkommande, som att jämföra äpplen och päron.

Själv är jag framför allt lättad. Jag har under det dryga år jag letat bostad plöjt igenom tusentals annonser, gått på otaliga visningar, förlorat budgivningar, grälat med banker, tappat hoppet och legat sömnlös. Jag satte till och med in en tidningsannons där jag erbjöd mig skriva en roman till någon som sålde mig en bostad till ett hyggligt pris. Ingen nappade. Men det är klart, hur hanterar man en sådan handpenning i deklarationen?

Sedan hände alltsammans på ett par timmar. Jag åt frukost och fick meddelande via en nättjänst om att en lägenhet som motsvarade mina önskemål kommit ut på marknaden. Bostaden visade sig uppfylla samtliga mina kriterier och priset var dessutom överraskande lågt. Jag lämnade ringbud till mäklaren sju minuter efter att annonsen publicerades. Han ringde upp en halvtimme senare och då hade redan ett tiotal andra intresserade hört av sig.

Bostadens ägare låg i skilsmässa och ville bli av med lägenheten snabbt, därav det ovanligt låga priset. Visning skulle ordnas först följande vecka eftersom säljarens liv var upp och ner. Mäklaren lovade meddela tidpunkten till alla vi som var intresserade. Det var då det senaste årets samlade erfarenheter och besvikelser surnade till en frustrerad uppstötning och jag fick fel i huvu och erbjöd fullt pris utan att ens ha satt min fot i lägenheten. Det var vanvett, men det fick effekt. En timme senare hade säljaren godkänt mitt erbjudande och mäklaren gratulerade och jag gick och köpte glass.

Snart fick jag se min bostad. Den är allt vad annonsen lovade och allt vad jag hoppats på, och jag öppnade samtliga garderober: inga skelett. Med lite färg blir det ett mycket bra hem, inte för alltid, men för en ansenlig tid framöver, i ordningen mitt åttonde, men det första jag äger. Jag tog en risk, och hade stor tur.

Orosmomenten kring bostadsägande väljer jag att inte tänka på. Att prisutvecklingen i Helsingfors liknar en bubbla och att vi väl borde närma oss någon form av bristningspunkt när en ensamstående köpare med god inkomst snart inte har råd att köpa en etta. Det ekonomiska läget i Europa är osäkert, räntorna är låga, men hur länge till? Och så vidare. Jag tänker i stället att vi är många i samma dy om det går illa, att jag ändå måste bo någonstans och att jag är värd lite sorglös glädje nu när jag lyckades ta mig helskinnad ur den djungel som är bostadsmarknaden i Helsingfors.

Skribenten är författare.