Musikrecension: Symfoniska analyser
COE:s höga tekniska nivå och musikernas sensitiva följsamhet utgjorde en fruktbar förutsättning för Sakari Oramos eleganta Sibeliusinterpretationer, skriver Folke Forsman.
Dirigent Sakari Oramo. Sibelius. Åbo musikfestspel, Konserthuset 8.8.
Inför lördagens konsert med Jean Sibelius tre sista symfonier, läste jag på en del, börjande med Karl Ekman, som gärna citerar Nils-Eric Fougstedt, via Erik Tawaststjerna till programhäftets kommentator, Antti Häyrynen och kunde inte oväntat konstatera att även en analys med partituret tillhanda alltid är subjektiv, hos Tawaststjerna även kryddad med poetiska metaforer. Då känns det bättre att öppna sinnet och öronen för den klingande musiken.
Europeiska kammarorkestern (Chamber Orchestra of Europe), grundad 1981, är en stor orkester – tio första fioler, sex cellon, fyra kontrabasar etc. – och det är en definitionsfråga var gränsen går mellan kammarorkester och symfoniorkester. COE:s höga tekniska nivå och musikernas sensitiva följsamhet utgjorde en fruktbar förutsättning för Sakari Oramos eleganta interpretationer. I synnerhet sjätte symfonin, Sibelius mest kammarmusikaliska, med sin återhållsamma glädje som får sitt djup i den doriska tonaliteten, förverkligades med en stor omsorg om detaljerna från tredje satsens plötsliga eruption, som fick några lyssnare att hysteriskt klappa i händerna, till den enigmatiska och lakoniska slutkadensen. Sålunda tolkad är det svårt att förstå varför sexan har fått askungens plats bland Sibelius symfonier.
Skalmotivet som öppnar sjunde symfonin torde vara världens mest innehållsrika C-durskala. Jag fick den uppfattningen att Sakari Oramos läsning var ovanligt muskulös; symfonins form, som aldrig helt öppnat sig för mig, fick underordnad betydelse medan motivens kraft och musikens obetvingliga energi tog ett stadigt grepp om lyssnaren.
Tolkningen av Ess-dur-symfonin nr 5 gjorde på mig ett mera ordinärt intryck – kanske för att det är den symfoni jag känner bäst av dessa tre. I första satsen (varför fanns inte satserna nämnda i programhäftet?) lade jag märke till det sköna fagottsolot och naturligtvis den intensiva codan, som även den fick några hysteriska applåder. Oramo gick demonstrativt attacca från mellansatsens idyll till finalsatsens energi i ett tempo som jag tyckte var ovanligt snabbt. Codan byggde han upp i en seg förväntan och de alltid lika berusande slutsforzandona hade jag gärna hört ännu explosivare.
Förbluffande många bänkrader gapade tomma men de närvarande var desto nöjdare och fick som belöning för sina ivriga applåder en skir vaggsång.