Sakari Oramo: "Resultatet blir alltid annorlunda"

Sakari Oramo dirigerar i dessa dagar Europeiska kammarorkestern under två konserter på Åbo musikfestspel. Den första gavs i torsdags och den andra ges på lördag kväll. Oramo dirigerar också En Saga och Kullervo med BBC Symphony Orchestra i Royal Albert Hall 29.8. Samma program ges i Sibeliushuset i Lahtis den 2.9.

Du har tolkat Sibelius i olika skeden av karriären, i Birmingham, Stockholm, Karleby, med RSO och BBC Symphony Orchestra. När har det varit som mest betydelsefullt?
– Allt har varit betydelsefullt. Jag har upplevt mycket intressanta Sibeliussamarbeten med en mängd orkestrar: alla nämnda och dessutom Santa Cecilia i Rom, Wienfilharmonikerna, New York-filharmonikerna och Bayerska radioorkestern till exempel. Jag gillar att spegla mina egna idéer mot dessa underbara orkestrars traditioner och klangideal. Resultatet blir alltid annorlunda, men ändå något som jag kan känna igen som mitt eget. De mer långvariga samarbetena med City of Birmingham Symphony Orchestra, RSO, Kungliga filharmonikerna och BBC har nog gett en extra nivå åt allt.

Hur skiljer sig de utländska orkestrarnas Sibelius från de finska?
– Haha, jag kommer ihåg när Paavo Berglund fick frågan och bara svarade "Det är bättre". Allvarligt talat är det bara annorlunda och inte bara på grund av nationalitet.

Hurdana traditioner har Chamber Orchestra of Europe? Finns det ett berglundskt arv som förpliktar på något sätt?
– Det är länge sen Paavo gjorde sina inspelningar med CEO. Det finns kanske ett arv, men jag tänker inte på det. Paavo och jag strävar mot samma mål men med olika medel och vi låter väldigt annorlunda.

Vilka förebilder har du haft för dina Sibeliustolkningar?
– Bland dirigenter tänker jag på Kajanus, Beecham och Kusevitskij, och naturligtvis Paavo. Mravinskij gjorde väldigt fina tolkningar av tredje och sjunde symfonin men mera har jag inte hört.

På vilket sätt är ungdomsverken – till exempel En Saga och Kullervo – intressanta för dig?
– Lemminkäinen och Jungfrun i tornet också! Sibelius hade i detta skede en oerhört stark uttrycksvilja som han från och med trean jobbade sig loss från. Jag ser det som så att ungdomsverken är ytterst intressanta, liksom symfonierna 3–7 och allt som hör till tondikterna och Voces intimae, medan första och andra symfonin liksom violinkonserten egentligen representerar hans svagaste kreativa period, vilket inte betyder att dessa stycken alls skulle vara dåliga.