Musikrecension: Arvet efter Berglund
När Europeiska kammarorkestern besöker Åbo är det en betydande hommage till såväl Sibelius som en av hans främsta tolkare.
Dirigent Sakari Oramo. Solist Anu Komsi, sopran. Konsert i Åbo konserthus på Åbo musikfestspel. Sibelius.
Paavo Berglunds inspelningar av Sibelius symfonier med Europeiska kammarorkestern i slutet av 1990-talet tillhör de mest legendariska och har för somliga sibelianer blivit något av en måttstock. Berglund hann spela in symfonierna tre gånger om med olika orkestrar men det var klarheten och transparensen i en orkester med 50-60 medlemmar snarare än 90 eller 100 som tilltalade honom mest.
Före Berglunds död 2012 fanns planer på ett samarbetsprojekt med Europeiska kammarorkestern och Åbo musikfestspel, och det är de planerna som åter väckts till liv med anledning av det pågående Sibeliusåret. När orkestern nu besöker Åbo, med Sakari Oramo som dirigent, gör man inte en hel symfonicykel utan en bantad version med symfonierna 3–7 på programmet, varav trean och fyran hördes i torsdags och de resterande tre spelas på lördag kväll. Det handlar hur som helst om en betydande hommage till såväl Sibelius som en av hans främsta tolkare.
Det är svårt utifrån en konsert att direkt jämföra en dirigents tolkningar med en annans och kanske inte ens ändamålsenligt. Oramos läsning står på egna ben och är på allt sätt imponerande. Framför allt tilltalas jag av de starka karaktärerna och tydliga nyanserna, som inte är helt lätta att ta fram i konserthusakustiken i Åbo där allt tenderar att förstärkas märkbart.
Inledningen i tredje symfonin präglas av stark energi och drivkraft, och trots att Sibelius redan i trean är full av experimentlust, är det i följande symfoni, fyran, som han på riktigt testar gränserna och expanderar uttrycket med ett partitur med inslag av dekadens och mystik, fullt av intrikat stämföring, klanger som öppnar mot nya vidder, orkesterfärger som skimrar i nyanser av Debussy, Strauss och Wagner, och ett slut som känns i det närmaste lakoniskt. Sibelius är mer eller mindre alltid djuplodande, åtminstone i sin seriösa produktion, och så inte minst här.
Synnerligen djuplodande är också den vokala tondikten Luonnotar (Naturens dotter), skriven ett par år efter fyran, där Sibelius är nästan som mest expressionistisk. Det är inte bara texten som är komplex utan även musiken, men Anu Komsi förmår gestalta luftens sköna jungfru som flyter på vågorna sjuhundra år med stark inlevelse och vokal virtuositet.
Europeiska kammarorkestern fungerar som något av en projektorkester med toppmusiker från hela Europa. Det finns ändå något genuint i orkesterns spel, som ständigt är på hög nivå och som bjuder på starka insatser i alla instrumentgrupper.