Filmrecension: Mortdecai
Ett fiasko från början till slut, varning utfärdas, skriver Krister Uggeldahl om komedin Mortdecai.
Manus: Eric Aronson. Foto: Florian Hoffmeister. I rollerna: Johnny Depp, Gwyneth Paltrow, Paul Bettany, Ewan McGregor.
Vitsord:
Johnny Depp är som bekant ingen komiker. Men tydligen har framgångarna i sjörövarbranschen, i rollen som fyllbulten Jack Sparrow, gett tillräckligt med råg i ryggen för att han ska mönstra på Mortdecai – en skälmkomedi med brittiska förtecken.
Charlie Mortdecai (Depp) är den mindre nogräknade konsthandlaren som ständigt råkar i trubbel. Följaktligen håller han sig med en betjänt (Paul Bettany) som även vet hur man använder knytnävarna.
I bekantskapskretsen ingår också Ewan McGregors kriminalkommissarie som ger Charlie i uppdrag att leta upp en stulen målning för fosterlandets räkning. Hur motbjudande som helst – om vi bortser från det faktum att Mortdecai har skatteskulder upp över öronen. Hans främsta tillgång nu är den vältrimmade mustaschen men den vill fru Mortdecai (Gwyneth Paltrow) inte veta av.
Filmen bygger på en roman av Kyril Bonfiglioli men mallen är som hämtad från den brittiska 60-talskanonen med The Avengers i spetsen. Det är lika lurigt som förfinat och de styva övre läpparna odlar uttryck som ”jolly good” och carry on”, det vill säga när man inte slåss och härjar och har sig, företrädesvis med ryska gangstrar, internationella terrorister och amerikanska rikemansflickor.
Det är bara det att slutresultatet inte är det minsta roligt. Amerikanen David Koepp får ingen som helst fason på materialet och landsmannen Johnny Depp bjuder över på ett sätt som är direkt pinsamt. Ett fiasko från början till slut, varning utfärdas.