Filmrecension: Unbroken
Unbroken fängslar som otrolig historia även om den inte är enastående filmkonst, anser Hans Sundström.
Manus: Joel och Ethan Coen, Richard LaGravenese, William Nicholson på basis av Laura Hillenbrands bok. Foto: Roger Deakins. Musik: Alexandre Desplat. I rollerna: Jack O’Connell, Domhnall Gleeson,Takamasa Ishinara, Garrett Hedlund, Finn Wittrock.
Vitsord:
I OS i Berlin 1936 kom han i mål på 5 000 m långt efter Finlands suveräna triumfator Gunnar Höckert och placerade sig som åttonde. Men Louis Zamperini var bara 19 år och egentligen var han miler som fick representera USA på 5 000 m då landet råkade ha världsstjärnor på 1 500 m. 1938 sprang han den engelska milen på charmanta 4.08.3, amerikanskt collegerekord i 15 år. ”The Torrance Tornado” kunde ha varit ett namn att räkna med i Helsingfors 1940 men historien, Hitler och Tojo ville som känt annorlunda. Huvudpersonens bragd av olympiska mått kom att utspela sig på ett annat plan än på de fredliga vädjobanorna
Unbroken, baserad på Laura Hillenbrands bestseller, är filmen om Zamperinis ofattbara överlevnadshistoria under kriget i Stilla havet. Skådespelerskan Angelina Jolie gör sitt andra regiarbete efter ett filmmanus som bl.a. bär bröderna Coens signatur.
Händelserna startar ”in medias res” 1943 då Zamperini (Jack O’Connell) är bombfällare på ett amerikanskt flygplan. Under ett räddningsuppdrag får planet motorfel och kraschlandar i Stilla havet. Endast Zamperini och två andra av besättningen överlever. De flyter omkring på en flotte och lever på rå fisk, havsfåglar och regnvatten. Men efter 47 dagar är de bara två: Zamperini och kompisen Phil (Domhnall Gleeson).
Det är under denna inledande strapats till havs som filmens två återblickar äger rum. Den ena med invandrarbarnet Zamperinis problematiska pojkår innan idrotten räddade honom och den andra med deltagandet i OS 1936 där han under öppningsceremonin råkar stå nära den japanska truppen och växlar en vänlig blick med en av Nippons söner.
Men efter att ha överlevt havet följer en tillvaro i helvetet då resenärerna på flotten tillfångatas av japanerna och blir utsatta för en infernalisk nedbrytningsprocess med både fysisk och psykisk tortyr. Den som snart gör entré är korpral, sedermera sergeant, Watanabe (Takamasa Ishihara alias popikonen Miyavi) som blir Zamperinis veritabla plågoande och nemesis. Tanken kan gå till den färska The Railway Man med Colin Firths mardrömslika upplevelser på ett japanskt fångläger som även den baserade sig på verkliga händelser.
Men om Unbroken är en uppvisning i grymhetens teater illustrerar den också dess motsats. Viljans triumf och den mänskliga andens förmåga att inte ge upp. ”If you can take it, you can make it”, fick Zamperini som ung lära sig av sin bror. Onekligen stelnar filmen något nyanslöst mellan dessa poler; mellan fångvaktarnas bestialiteter och fångarnas heroiska kvaliteter. Filmen far inte fram med osanning. Visst kunde japanska fångläger vara omänskliga. Kanske just därför var det en bragd av Clint Eastwood då han med sin Iwo Jima-diptyk (2006) skapade ett gripande dubbelrekviem.
Med tanke på att bröderna Coen svarvat manuset hade man kanske väntat sig mer originella accenter. Ändå står Angelina Jolie för en stabil regi. Hon berättar måhända traditionellt och konventionellt men smidigt med kompositioner som växlar mellan närbilder, avståndsbilder och flygperspektiv. Engelsmannen Jack O’Connell, som vi nyligen såg i IRA-dramat 71, gör en sympatisk tolkning av bragdmannen även om den inte direkt är någon karaktärsstudie.
Zamperini försökte efter kriget nå kontakt med sin plågoande Watanabe som emellertid vägrade. Efter sin religiösa väckelse var han även själv beredd att förlåta sina fångvaktare. Zamperini som 97 år gammal gick bort sommaren 2014 hann se en råkopia av Unbroken.