Filmrecension: Wild
Reese Witherspoon som vandrat en lång väg som filmaktris är en stimulerande resenär i nya dramat Wild.
Manus: Nick Hornby på basis av Cheryl Strayeds bok. Foto: Yves Bélanger. I rollerna: Reese Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski, Keene McRae, Michiel Huisman, Gaby Hoffman, W. Earl Brown.
Vitsord:
Filmresorna i tecknet av kvinnlig Wanderlust fortsätter. Efter Tracks (2014), filmatiseringen av en australisk flickas över 2 700 km långa fotvandring från Alice Springs till Indiska oceanen, följer Wild, en annan sannsaga om Cheryl Strayed som färdades längs the Pacific Crest Trail från södra Kaliforniens öken till Oregons lummiga skogar.
Onekligen styrs Cheryl (Reese Witherspoon) av något liknande drivkrafter som sin australiska själsfrände. Men hennes uppbrott är ännu mer ett försök att lämna ett turbulent och tragiskt förflutet bakom sig. Att få betänketid och eventuellt finna sig själv. I bakgrunden spökar nämligen ett havererat äktenskap, droger och lösa relationer samt sist men inte minst en älskad moders (Laura Dern) bortgång. Stråken befolkas av många andra äventyrliga själar som kallar Cheryls gigantiska ryggsäck "monster". Hon har med andra ord demoner i bagaget.
Under resan blir det både hjärtliga och smått hotfulla möten med andra individer men mest är Cheryl för sig själv med sina tankar. Vägkost utgör även den mängd litteratur hon har med sig (Emily Dickinson, Ralph Waldo Emerson, Adrienne Rich, James A. Michener) och som hon citerar i sin dagbok. Filmen frossar eller excellerar just inte i mäktiga naturscenerier.
Först och främst interfolieras hennes resa med ständiga återblickar från det förflutna, minnesbilder som inte alltid fungerar helt smidigt och sömfritt även om bitarna slutligen kompletterar det förflutnas pussel då förhållandet mellan mor och dotter rullas upp. Intressant nog har filmens kanadensiska regissör Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club) jobbat med självaste Nick Hornby som manusförfattare.
Reese Witherspoon som vandrat en lång väg som filmaktris är en stimulerande resenär utan att vara lika filosofiskt konsekvent som Emile Hirsch som följer sin stjärna i Sean Penns rörande Ute i vildmarken (2007). Eller lika gåtfull som Sandrine Bonnaires vagabond mellan frihet och tvång i Agnès Vardas mästerliga Som himlens fågel (1985).