Konsertrecension: En nidbild av samtiden
Filmmusik
USA 1982. Foto Ron Fricke. Medv. Philip Glass Ensemble, Helsingfors stadsorkester, EMO Ensemble, dir Michael Riesman, Tuukka Haapaniemi, bas, körinstudering Pasi Hyökki. Helsingfors festspel, Musikhuset 20.8.
Steve Reich, som ursprungligen studerade filosofi innan han gick över till musik, noterade en gång att Schönberg tecknade ett ärligt musikaliskt porträtt av sin samtid, och att Stockhausen, Berio och Boulez likaså var ärliga när de liksom plockade upp skärvorna av en sönderbombad kontinent i det efterkrigstida Europa. “Men om en amerikan 1948, 1958 eller 1968 – i en tidsålder av rotorer, Chuck Berry och miljontals sålda hamburgare – låtsades framställa mörkbrun wiensk angst, vore det en lögn, en musikalisk lögn …”, slog Reich fast.
Reich hade säkert rätt i att ingen amerikan ärligt kunde föreställa sig tillvaron i Europa och att få amerikaner kunde anamma samma modernistiska kontext. Men det betydde inte att inte också amerikansk musik kunde vara äkta och ärlig, ibland pinsamt ärlig. Det gäller inte minst Reichs minimalistkollega Philip Glass musik till filmen Koyaanisqatsi (1982).
Koyaanisqatsi är i sig själv en urstark tidsskildring. Precis som kugghjulen rullade allt fortare i Chaplins Moderna tider, så förökar sig människorna och bilarna som kaniner när de väller fram ur tunnelbanan eller längs motorvägarna i Koyaanisqatsi. Inte ett ord, inte en replik eller skådespelare syns till, bara vyer, stadsbilder och landskap i all oändlighet.
För somliga var Godfrey Reggios Koyaanisqatsi en miljöfilm och väckarklocka, för andra en lovsång till teknologin eller bara en pipa snus. Framför allt känns filmen i dag som en urstark tids- och nidbild av en tid då den amerikanska masskulturen präglade hela västvärldens vardag, jobb, fritid, transportmedel, allt från varorna som handlades och medierna som konsumerades till filmerna som sågs och maten som åts.
Philip Glass noggrant uttänkta musik sitter i sammanhanget som hand i handske. Här om någonstans används det repetitiva elementet slagkraftigt för att illustrera samhällets allt snabbare tempo.
Och inte sällan understryker musiken absurditeter: till exempel när en jumbojet rullar ut på landningsbanan och kören sjunger ut en lätt svävande vokalis, den lättaste musik som finns.
Den elektroniska keyboarden har den mest framträdande rollen i sammanhanget och förste keyboardisten i Philip Glass Ensemble, Mick Rossi, fick ligga i som för två. Även om sexmannaensemblen bar det tyngsta lasset hade Helsingfors stadsorkesters lägre stråkar och bleckarmé med sex trumpeter, sex tromboner och två tubor en viktig funktion att fylla, speciellt i de största klimaxarna. EMO Ensemble sjöng klockrent och Tuukka Haapaniemi uttalade Koyaaniqatsi-utropen dovt och mjukt.
Framför allt är idealismen i filmen påträngande och även om man inte skulle hålla med går dess starka röst och budskap inte att tysta.