Jenny Jägerhorn: Philip Glass – en länk mellan två världar

Den amerikanska kompositören Philip Glass hör till de tonsättare som jag har de starkaste emotionella banden till. Hans minimalistiska musik med sina pulserande rytmer och återkommande teman har något hypnotiskt över sig.

När jag stod i kulisserna i mitt förra liv som balettdansare, och väntade på att springa in på scen till hans mäktiga toner, gick det kalla kårar genom kroppen varenda gång. Glass används ofta i dansvärlden, främst inom balett och nutidsdans, men har också påverkat dagens klubbscen. Själv står jag också med en fot på vartdera dansgolvet.

För den breda publiken är han förmodligen mest känd för musiken i en mängd filmer som The Hours och Illusionisten, men han har under sin långa karriär komponerat allt från verk för kammarensembler till symfonier. Till de mest kända verken hör operan Einstein on the Beach.

Det som gör Glass så intressant och unik inom musikvärlden är hur han kommit att få den speciella rollen som länk mellan klassisk kultur och populärkultur. I hans musikaliska universum finns nämligen ingen skiljelinje eller motsättning mellan klassisk musik och modern populärmusik. Han har inspirerat otaliga artister tvärs över hela popspektrumet och blivit lite av en husgud för många elektroniska musiker.

Ett grundläggande verktyg i Glass kompositioner är vad han kallar den additiva tekniken, i vilken en sekvens upprepas många gånger samtidigt som nya toner läggs till och sakta förändrar sekvensens rytmik och karaktär. På det här sättet uppstår ett böljande ljudlandskap som ständigt skiftar i färg och form.

Det Glass gör med levande musik och klassiska instrument är i grunden samma sak som många technoproducenter och elektroniska musiker började göra med samplingar och loopar. Det vill säga att mekaniskt ordna små ljud och bygga upp en nästan matematisk rytmisk och harmonisk helhet. Det här kan man till exempel höra tydligt i musik av bland andra Pantha Du Prince, The Field och Aphex Twin.

Därför känns det som ett naturligt steg att Philip Glass, lagom till sitt 75-årsjubileum, låter olika elektroniska artister och popartister göra egna tolkningar av sina kända verk på en nyutgiven remixskiva.

Hela projektet började med att Glass närmade sig multiinstrumentalisten Beck Hansen (ni vet, I’m a Loser Baby-Beck) och bad honom samla ihop en grupp artister för att göra en remix av hans musik – eller omarbetning, som de själva kallar det för.

I en intervju för New York Times säger Glass att han var intresserad av att se vad som händer med hans musik när andra människor formar och använder den. ”Medan det finns kompositörer som inte vill att någon rör deras musik tycker jag att folk borde göra det för att de kan göra saker jag inte kan.” Beck var genast med på noterna, och i går släpptes skivan Rework. Andra artister som medverkar är Tyondai Braxton från Battles, Dan Deacon, Cornelius och Pantha du Prince.

Det stycke Beck själv mixat om, NYC:73–78 innehåller bland annat bitar och sekvenser från Vanessa and the Changelings (filmen The Hours), My Worst Habit (från kammaroperan Monsters of Grace) och öppningssången i Twyla Tharps koreografi In the Upper Room.

Philip Glass fungerar som en öppning till två olika musikvärldar. Hans musik kan locka unga klubbande kids att uppskatta klassisk musik och kanske få äldre finsmakare att inse att elektronisk musik är mycket mer komplex än bara dunka dunka.

Skribenten är Hbl:s t.f. musikredaktör.