Lyssnandet är lika viktigt som spelandet, säger kompositören Philip Glass. Foto: Benjamin Suomela.

Philip Glass är både innanför och utanför

Å ena sidan är tonsättaren Philip Glass en riktig utböling och vildunge. Å andra sidan är han så mainstream som man kan bli.

För somliga är han ett rött skynke. För andra är han en idol och ikon: en av 1900-talets mest produktiva och inflytelserika kompositörer som samarbetat med namn som Patti Smith, Martin Scorsese, Allen Ginsberg och Ravi Shankar.

Philip Glass har ofta pekats ut som en av den amerikanska musikaliska minimalismens fyra stora tillsammans med La Monte Young, Terry Riley and Steve Reich. Men om man får tro Glass var minimalismen ett övergående fenomen i karriären och själv nämner han inte ens m-ordet när han träffar den samlade pressen i Helsingfors.

Han föredrar att kalla sig “klassicist”, kanske för att betona sina klassiska rötter, de klassiska proportionerna i sina verk och att han faktiskt studerade de stora klassiska tonsättarna Bach, Mozart, Beethoven och Schubert med Nadia Boulanger i Paris.

Inköpschef vid 15
Glass växte upp i ett hem där fadern hade en skivbutik men där skivor av den tidens moderna – Sjostakovitj, Bartók och Stravinsky – gick dåligt åt, med den påföljden att han själv fick lyssna på dessa i oändlighet. Han blev en konnässör på området och utvecklade en förkärlek för den mera “esoteriska” kammarmusiken som han uttrycker saken – alltså Beethovens och Schuberts kvartetter.

­– Vid 15 års ålder hade jag lyssnat på så mycket att jag blev inköpschef i skivbutiken. Pappa visste förstås mer om musik men jag visste tillräckligt, säger Glass.

I dag är Glass med sin omfattande produktion en av vår tids kändaste, och åtminstone i vissa cirklar, mest hyllade kompositörer. Men Glass ger också intrycket av att vara lite av en vildunge och utböling.
– Självständighet är den viktigaste egenskapen för en ung tonsättare. Om man är självständig har man ingen att skylla på och ingen att tacka, slår han resolut fast.

Själv säger Glass att han aldrig backades upp av några inflytelserika personer. Han tvingades gå sin egen väg och försörjde sig ännu som fyrtioåring som taxichaufför i New York, ibland genom att köra hem någon som just hade sett en av hans operor på Metropolitan.

Från utövare till uttolkare
För Glass tycks det ändå vara lika viktigt att vara utövare som tonsättare och varje dag inleder och avslutar han vid pianot. Att han över huvud taget började uppträda som musiker beror på att han hade svårigheter att hitta uttolkare för sin musik i Paris. “Ce n’est pas la musique” (det är inte musik) fick han som svar i Paris, och Glass beslöt att återvända till USA.
– Jag ringde några vänner, mestadels kompositörer, och vi startade en grupp. Det var egentligen startskottet för min karriär som utövare.

Några år senare, 1968, grundades Philip Glass Ensemble som nu gästar Helsingfors festspel, och ända sedan 80-talet har Glass uppträtt med solokonserter, varav den senaste ägde rum i Tempelplatsens kyrka i söndags.
Det som intresserat Glass allra mest som musiker har varit utbytet mellan utövare och publik.

– Sakta men säkert har jag upptäckt den inneboende kraften i konserttillfället när jag är ensam med pianot och publiken. Med åren har jag inte bara blivit en utövare utan också uttolkare. Jag har börjat spela musiken på ett annat sätt och upptäckt två saker: att publiken är viktig, för utan den skulle jag inte ha motivation att spela, och att lyssnandet är en lika viktig del som själva spelandet.

– På samma sätt som skulptur och måleri handlar om att se, på samma sätt som dans handlar om rörelse och poesi handlar om tal, handlar musik om att lyssna. På sätt och vis bevittnar publiken kort sagt mitt lyssnande vid pianot. Först sedan jag själv blev tolk har jag förstått att en utövare kan vara lika kreativ som tonsättaren, säger Glass.

Förtroende av Woody
Glass är en känd kollaboratör i en rad olika sammanhang och han gör inte särskilt stor skillnad mellan att skriva filmmusik och opera.
– Inom både film och opera är texten, rörelsen, bilden och musiken närvarande. Jag brukar likna dem vid de fyra elementen. Skillnaden är förstås att det finns flera bossar inom filmvärlden. Inom operan är kompositören ensam högsta hönset.

Av alla de regissörer som han samarbetat med talar han frimodigast om Woody Allen för att samarbetet mellan de två var så förtroligt.
– Woody använder mera sällan nykomponerad musik och är inte särskilt van vid att arbeta med kompositörer och det märks. En gång minns jag att han frågade mig vad som nu skulle hända när partituret väl var färdigt. Jag sade att han skulle sätta in musiken i filmen, men han protesterade och tyckte att jag skulle sätta in musiken på lämpliga ställen. Jag var perplex, men tagen. Det var ett väldigt förtroende, men det är unikt!

I kväll framförs Glass musik till Godfrey Reggios film Koyaanisqatsi (1982) i Musikhuset tillsammans med Philip Glass Ensemble, Helsingfors stadsorkester och EMO Ensemble och i morgon ges en retrospektiv konsert med hans ensemble på Savoyteatern.

Om åldrandet och att bli äldre säger Glass att det är som att titta sig själv i spegeln.
– På 10–15 år ser man kanske en förändring i utseendet om man rakar av sig skägget eller så, men annars är det svårt att själv se sig själv åldras. På samma sätt är det svårt att höra ens musik förändras. Men det måste väl ha skett en förändring, min strävan har ju alltid varit att förnya mig och inte skriva samma verk om och om igen – även om det kanske inte lyckats.