Filmrecension: Långt från sagornas Skåne
Drama
Foto: Johan Lundborg. I rollerna: Nermina Lukac, Milan Dragišic, Jonathan Lampinen, Peter Fält, Ružica Pichler.
- Alltför många filmare har samma kön, etnicitet och sociala bakgrund. Vill man se historier från hela Sverige behövs det en större uppblandning, säger Gabriela Pichler som står för den på många sätt remarkabla Äta sova dö.
Hennes mamma som kommer från Bosnien har arbetat som städerska medan den österrikiske pappan verkat som chaufför och byggjobbare. Pichler gick 2009 ut regiutbildningen vid Göteborgs filmhögskola. Med sin förankring i miljön, sitt samhälleliga motiv och sina amatörskådespelare kan Äta sova dö rentav ha drag av dokumentär men samtidigt har autenticiteten en explosivitet och spontanitet som blottar själsliga tillstånd. En mentalitet som personifieras av den kaxiga och egensinniga 20-åriga Raša (Nermina Lukac), flickan som cyklar till fabriken och iförd sin vita rock paketerar ruccola i ett nordvästskånskt samhälle. Ett samhälle långt från betongförorterna men också ett mestadels rått, kallt och fuktigt Skåne långt från alla storkar och Edvard Persson-idyller. Raša försörjer även sin smått ryggskadade pappa (Milan Dragišić) med vilken relationen är varm och lekfull både när hon tvättar hans rygg och när hon hjälper honom med byråkrat- svenskan.
En dag varslar fabriken om uppsägning och snart är Raša en av de drabbade. Så också kompisen Nicki (Jonathan Lampinen) med vilken hon tillbringar fritiden. Det leder till några helt relistiska men ändå med parodisk touch gjorda scener från arbetsförmedlingen där den hurtiga jobbcoachen uppmanar de kantstötta individerna att vara flexibla och attraktiva på marknaden.
Ändå är filmen ingen uppgiven historia. Titeln Äta sova dö kan väcka associationer till en tröstlöshetens torftiga tillvaro men filmen kombinerar social kritik med svart humor. Och Raša är en fighter som inte låter sig kuvas av arbetslöshet, rädslor eller rasism. Hon är en skånsk Rocky Balboa på en mångkulturell svensk landsbygd.
Många har sett filmens realism gå i samma anda som de belgiska filmbröderna Dardennes medan den svarta humorn kan frammana en Trainspotting. Associationsbanorna kan dessutom leda till De Sicas Cykeltjuven, alla arbetslöshetsskildringars moder. Också Raša gör sig skyldig till ett smärre ”brott” då arbetsgivarna nuförtiden kräver körkort. Som sin berömda förebild bjuder Äta sova dö på en trots allt upplyftande slutscen som implicerar uppbrott men som likväl står för värme, gemenskap och sammanhållning. Ändå en antites till resignation och tröstlöshet.