Under skinnet på arbetslösheten

På sätt och vis inleddes arbetet med filmen Äta sova dö redan när Gabriela Pichler låg i mammas mage. Med föräldrar i arbetarklassen – mamma städerska och fabriksarbetare, pappa långtradarchaufför och byggarbetare – var steget ändå avlägset att börja med film. Släkten hade kommit till Sverige från Bosnien och Österrike. Först bodde man i den segregerade Stockholmsförorten Flemingsberg och kände nästan inga svenskar, bara för att senare flytta ut till Örkelljunga på den skånska landsbygden där det tvärtom inte fanns några invandrare alls. Det är de här kontrasterna som präglat Pichler och hennes bild av Sverige.

– Ända sedan jag kom in på filmhögskolan i Göteborg har jag känt en irritation över att de människor jag har vuxit upp bland – invandrare och folk på landsbygden – så sällan syns i svensk spelfilm. Skildrar man till exempel förortsmiljö sker det nästan alltid via klichéer i stil med missbruk och våld som avslöjar att regissören inte har egna erfarenheter av platserna. Det är min personliga utmaning att försöka ändra på det här.

Redan i sin första kortfilm Nångång (2004) låter Pichler en medelålders ungkarl tänka över sin vardag som arbetslös på landsbygden. Den sensationella långfilmsdebuten Äta sova dö som  får finländsk biopremiär på fredag visar också upp en bild av Sverige vi inte är vana vid: trötta, vanliga människor i slitna miljöer som tampas med att få vardagen att gå ihop.

– I takt med att jag arbetade på filmen kom allt fler varsel om uppsägningar. Jag insåg att också Sverige är en del av den ekonomiska krisen och reagerade speciellt på me­diernas rapportering om arbetslösa: 500 där, 800 här. Människor reduceras till siffror i statistiken. Jag ville ta reda på vad som händer med de enskilda personerna i små samhällen som länge varit beroende av industrin. Har man stått vid samma löpande band hela livet kan arbetslöshet innebära att ens identitet går förlorad.

Träsk av schabloner

Huvudpersonen i Äta sova dö är 20-åriga Raša (Nermina Lukac) som sliter på salladsfabriken men ändå inte får stanna när beskedet om nedskärningar kommer. Hela hennes tillvaro hänger på jobbet – hemma finns en arbetsoförmögen pappa att försörja. Frustrationen över att ingen tycks behöva hennes energi är enorm.

– Hon är den jag skulle ha varit om jag inte fallit in i facket ”duktig flicka”; polerat bort de skarpa, konstiga kanterna av min person och lärt mig skratta åt mäns dåliga skämt. Det är vad samhället formar unga tjejer till. Raša fick all den råa energi som jag kände att jag lagt undan. Många av situationerna hon befinner sig i kommer direkt från mitt liv liksom relationen till familjen och den envisa viljan att ta ansvar för varandra.

Att göra en film med tydligt klassperspektiv innebär alltid risken att falla ner i ett träsk av schabloner, menar Pichler.

– Blandar man till exempel in kriminalitet eller en kärlekshistoria riskerar de ämnena ta över allt. Det fanns många äldre, mer erfarna filmare som gav mig tips i den riktningen. Då är det lätt att överge sin egen vision. Att filmen verkligen skulle behålla fokus på enbart vad det innebär att förlora jobbet var en av de saker jag fick kämpa mest med. Arbetsmarknaden som filmtema är ju inget publiken gör vågen över direkt.

Som tittare har man de klassiska dramaturgiska greppen inpräntade i hjärnan så till den grad att man förväntar sig det förväntade, säger Pichler.

– Men när Raša till exempel kör omkring utan körkort kommer inte polisen och tar henne. Hon bara kör. Det är befriande att se, tycker jag.

Snälla, tro på oss!

När arbetet med filmen inleddes fanns inget manus. I stället gjorde Pichler enskilda scener med Nermina Lukac som hon visade finansiärerna i hopp om fortsatt finansiering.

– Jag nästan ropade: titta vad fantastisk hon är. Snälla, tro på oss! Vi gjorde allt tvärtom. Först sökte vi upp skådespelarna och inspelningsplatserna bland vanligt folk på den skånska landsbygden. Sedan skrev jag ner manuset på basis av dem vi hittade. För mig funkade det som ett sätt att behålla grundidéns äkthet, att visa att de här människorna finns på riktigt.

Hur viktig är verklighetskopplingen för dig?

– Som regissör kan jag dra en historia ner i botten, vrida om den så tittaren går ut ur bion dubbelvikt av ångest. Samtidigt räcker det med att sätta på nyheterna för att få sig en dos hopplöshet. Vilken är då meningen med att jag också visar den? I stället vill jag ta tittaren i handen, föra in den i miljöer där karaktärer av kött och blod väcker förståelse snarare än katarsis. Publiken ska känna medkänsla, kunna leva sig in i också sådana människor de kanske inte möter i vardagen. Många av oss har till exempel aldrig varit i en fabrik och vet inte var all rucola förpackas.

I dag är Pichler en av Sveriges mest hyllade filmregissörer. Ändå säger hon sig leva i en ständig personlig konflikt mellan varifrån hon kommer och var hon hamnat.

– Min egen klassresa har lett till att jag blivit en del av det etablissemang jag alltid har föraktat, vilket gör att de mest irrationella känslorna tenderar dyka upp. Ekonomiskt tjänar jag fortfarande mindre än en undersköterska, men kan bildningsmässigt inte gå tillbaka. Det är en sorg jag måste förhålla mig till.

Äta sova dö får finländsk biopremiär den 12 april.