Filmrecension: Det har blivit tid att tala
Dokumentären Ingen riktig finne handlar om utanförskap, skam, att aldrig helt och hållet tillhöra, att slitas mellan modersmål och nation.
Dokumentär
Regi & manus: Mika Ronkainen.
Att en finsk man pratar tycks vara värt en dokumentärfilm. Så populärt är ämnet, med den prisbelönta bastufilmen Miesten vuoro (2010) som höjdpunkt. Ofta handlar pratet om vuxna söner som vill komma underfund med sina fäder. I Ingen riktig finne (Laulu koti-ikävästä) är det rockmusikern Kai Latvalehto (från bandet Aknestik med den enda hitlåten Suomirokkia) i full medelålderskris som närmar sig sin far Tauno och sin uppväxttid i Göteborg.
Latvalehto har hela sitt liv känt sig utanför eftersom hans barndom var svensk – något han efteråt i Finland förtigit. Den engelska titeln uttrycker saken fint: Finnish blood, Swedish heart (sällan har en film tre så utmärkta titlar med helt olika känslomässiga betydelser: Laulu koti-ikävästä är också talande).
Far och son åker bil genom Sverige – sonen surar, fadern har banaliserat och glömt hans barndom och medger bara i en bisats varför han slet upp familjen från Finland och tvingade den att rota om sig. Spriten har uppenbarligen haft sin andel i olyckan men nu har Tauno slutat dricka. Det är plågsamt, stelt, ovant och ställvis mörkt komiskt. De träffar också många gamla vänner och bekanta som de hälsar på ett rörande tafatt sätt: de gråter, skrattar, talar flytande göteborgska och spelar rock tillsammans.
Om utanförskap och skam
Visuellt är filmen en spännande blandning av närapå tv-dokumentär, så avskalad (för att inte säga ful) är bilden och ljussättningen, och insprängda, Kaurismäki-inspirerade musikalnummer. De här sångerna, mycket smäktande tango, skrevs av den förra generationen finska invandrare och framförs nu av deras barn, många kända musiker i Sverige i dag, som Anna Järvinen. Som det anstår en riktig filmmusikal kan de allra största känslorna – vemod, hemlängtan, grusade förhoppningar – bara uttryckas i musik. När hjärtat vill brista tränger sången fram, rakt upp och ner, på en åker eller bakom ett höghus.
Ingen riktig finne anländer till repertoaren nedtyngd av pris: bästa nordiska dokumentär från Göteborg, publikpris, långfilmspris och Risto Jarva-pris från Tammerfors. Det är en efterlängtad film bland sverigefinnarna – och som finlandssvensk kan man konstatera att deras sak är vår.
Filmen handlar om identitet som inte nödvändigtvis syns på utsidan, utan uttrycks i språk och musik. Den handlar om utanförskap, skam, att aldrig helt och hållet tillhöra, att slitas mellan modersmål och nation. Om att bli tvungen att bekänna färg då man öppnar munnen – och kanske därför hålla den stängd.
Rikssvenskarna har tagit filmen till sitt hjärta, lite till sig över att en generation invandrare fick gå i skola i källare och stämplades som alkoholister. Kanske det klasslösa samhället som svenskarna häpnadsväckande länge trodde att de levde i över huvud taget kunde existera genom att hela arbetarklassen och klassföraktet utlokaliserades, till exempel till finnar?
Det ska bli spännande att se det finska mottagandet: fortsätter tigandet eller har det blivit tid att tala.